Lukten och ljudet av getterna slår emot mig. Men för mig doftar de hopp.

Jag bor i ett land i skuggan av Himalaya och arbetar med människor och familjer som har drabbats av hiv-smitta.

Jag möter Naina igen – en ensamstående kvinna, vars man har dött i sviterna av aids. Vi träffades första gången för flera år sedan. Precis som många andra här smittades hennes man av hiv och de kom till huvudstaden för att söka hjälp.

Vi hjälpte dem att få behandling och Naina var med i vår Family Experience-grupp, där anhöriga till hiv-smittade får utbildning, stöd och gemenskap.

När vi sågs nästa gång började hon gråta. Hennes man hade dött och hon hade ingenstans att bo. Hon fick en liten bit mark av sina föräldrar och byggde en liten hydda, men hon var arbetslös och tog de tillfälliga jobb hon kunde hitta.

Naina sade: ”Om jag hade en get så skulle jag ta bra hand om den. Geten skulle ge mig tillräckligt med pengar att leva på och bli min framtid.”

I vårt projekt ”Goats of Hope” (ung: getter av hopp) får sexton familjer som lever med hiv en egen get. De får lära sig vad geten bör äta, hur man sköter den och hur de kan föda upp fler. Getmjölken ger både nyttig näring och innebär en viktig inkomst och hopp för framtiden.

När Naina fick en get blev hon gladare än vi någonsin sett henne. ”Tack så mycket”, utbrast hon. ”Ni sprider verkligen hopp med den här gåvan.”

Jag påminns om stallet i julberättelsen och getterna bredvid Jesus och blir också tacksam. Även det sanna hoppet har tagit sin boning ibland oss och blivit verkligt.