Sexualiteten har alltid varit ett hett ämne. De senaste årtiondena har dess temperatur däremot ökat så pass drastiskt att vi i dag som ledare, kyrkor och samfund behöver tänka till rejält kring hur vi ska förhålla oss till den i förkunnelse och församlingsliv.
I den här delikata situationen finns det tre stora fallgropar, tre förhållningssätt vi som församlingar kan välja, som var och en på olika sätt skulle få allvarliga konsekvenser.
1. Vi säger något annat än vad Bibeln säger.
Dagens intensiva idiotförklarande av alla som på något sätt talar om ramar, normer, regler, rätt och fel inom sexualiteten, lägger naturligtvis en stark press på kyrkan att ändra sitt förhållningssätt för att inte upplevas föråldrad och mossig. Där föds tendensen att retirera till en betoning av allmänna bibelverser om kärlek, och tydligt undvika de mer specifika om hur denna kärlek ska levas ut.
Djupast sett går detta tillbaka till ett förändrat förhållningssätt till Gudsordet. Så länge vi ställer oss själva i mitten och låter skriften rotera runt oss, kommer vi enbart att leta efter – och acceptera – de bibelord som stämmer överens med hur vi redan har bestämt oss för att saker och ting ska vara.
Men när vi ställer bibelordet i mitten och väljer att själva snurra runt det, kommer vi visserligen inte alltid att ha de enklaste svaren eller de populäraste åsikterna. Men de som sätter oss fria.
Med detta perspektiv kommer vi inte till någon annan slutsats än densamma som hela den världsvida kristna kyrkan grundläggande har haft angående sexualiteten i tvåtusen år: att den är en gåva från Gud, men att forumet för den är äktenskapet mellan man och kvinna.
2. Vi säger rätt sak på fel sätt.
Sexualiteten bär i sig en komplexitet som gör den känslig att tala om. Det krävs en viktig balans mellan Bibelns tydliga budskap och respekten för den enskilde som lika älskad av Gud oavsett sitt sexuella uttryck. Tappar vi den balansen kommer vi att andas mer präktighet och självgodhet än kärlek.
Det kan aldrig försvaras, och det är värt att komma ihåg att samma bibelord som nämner exempelvis homosexualitet som synd, också nämner förtal.
Den grupp av människor som Jesus uttalade sig hårdast om – fariséerna – var den som just präglades av religiös stolhet och gärna pekade finger mot alla utom sig själva.
Jesus själv är vårt största föredöme här. Att han var ”full av nåd och sanning” (Joh 1:14) också när det gäller människor som syndat sexuellt, visar sig så tydligt och vackert i mötet med kvinnan som begått äktenskapsbrott (Joh 8). ”Inte heller jag dömer dig” är nåden, upprättelsen och nystarten. ”Gå, och synda inte mer” är sanningen, tydligheten kring rätt och fel, och att nåden aldrig legaliserar synd.
3. Vi säger ingenting alls.
Detta är fallgropen med högst riskfaktor i dagens frikyrka.
Man har en grundläggande åsikt i frågan men undviker att tala om den, för att slippa negativ publicitet eller undvika element som kan göra att Svensson studsar mot tron.
Därför retirerar man till tystnad på de kristna konferenserna och gudstjänsterna, eller reducerar ämnet till panelsamtal utan ställningstaganden, där alla åsikter lyfts men ingen högre än någon annan.
Det förhållningssättet kommer inte att bygga något annat än en skadlig svaghet i församlingens framtid. Inte minst i dess nästa generation som ska försöka navigera mitt i en stormvind av sexuell liberalisering, men lämnas helt utan vägledning, och utan en sanning som trots sin otidsenlighet ändå bär kraften att producera verklig frihet.
Vi måste våga tala om sex. Tala sanning. Tala i nåd. Tala med respekt. Tala i kärlek. Men tala.
