Vi gifte oss samma år som världen tog sina första steg in i ett nytt millenium. I mitt liv var skiftet lika definitivt och stort, från något bekant och inövat till något helt nytt och okänt. Det var spänning och glädje, men också dagar av tårar.
Jag kan tänka mig att många har en bild av att ett äktenskap, för att vara bra, ska gå – åtminstone hyfsat mycket – i rosenrött. Det ska börja med ett par som strålar ikapp och som kröner sin förälskelse med ett glittrande bröllop och löften om kärlek i nöd och lust. Och efter den dagen följer en aldrig sinande rad år av lycka, just eftersom de två som valt att förenas hittat sin soulmate. I alla fall bör väl de första åren vara magnifika, de ska ju liksom lägga grunden till och sätta tonen för de efterföljande många åren av gott äktenskap. Och det där med nöd och lust förresten – det löftet handlade nog inte lika mycket om nöd i själva relationen som om trohet i nöd vid yttre svåra omständigheter.
Lite tillspetsat såklart, men är det inte ungefär med det idealet vi blivit matade?
Fast, sanningen att säga är det inte alltid så enkelt. Vem är bäst på sitt yrke när man precis är nyanställd? Vilken idrottsstjärna når sina höjder alldeles i början av sin karriär? Men på relationer tror jag det ofta finns en annan förväntan. Kanske har vi sett för få romantiska Hollywoodfilmer där kärleksstoryn började när bröllopsyran var över.
Vardagen efter bröllopet var inte riktigt alltid vad jag kanske hade föreställt mig.
Ärligt talat vet jag inte vad jag hade föreställt mig. En förening mellan två själsfränder vars egenskaper passade varandras som handen i handsken. Där de strålande leendena från bröllopsfotot aldrig falnade i vardagen och vars hjärtan aldrig tvivlar på att valet var rätt. Jag vet inte.
Rätt snart blev det uppenbart att vi båda hade varsitt bagage med oss in i äktenskapet. Inte riktigt allt var lika lätt att göra sig av med som lådorna med bortsorterade grejer vi skickade till second hand. Nu skulle våra respektive liv sys ihop till en ny enhet. Det är inte självklart att denna process är varken enkel eller smärtfri.
Men vi hade något mer med oss in i vårt äktenskap, och det var vår tro på Gud. Helt ärligt kändes det en del stunder som om det var det enda som förenade oss. De ord jag gått in i relationen med – ord jag upplevde jag fått från Herren – var min tillflykt många gånger. De höll mig fast vid övertygelsen om att min framtid hörde ihop med den jag lovat mitt ja. Även om vägen framåt kändes nog så knölig ibland fick vi styrka och kursriktning av att ingen av oss höll någon dörr bakåt öppen. Dessutom var jag verkligen så kär, så kär, att jag ibland tänker att Gud i sin nåd kastat blå dunster i ögonen på mig för att hjälpa mig igenom trånga passager.
Inget äktenskap är endast enkelt. Vi har alla saker att brottas med. Men avgörande tror jag är hur och om man är villig att brottas med dem tillsammans. Det äventyr som tog sin början år 2000 fick sakta se både det ena och det andra bli bättre och starkare. Kärleken växte genom prövningar vi tog oss igenom. Det har inte alltid varit rosenrött, men det har varit värt det. Jag är utan tvivel lyckligare och tryggare i dag än under de inledande åren – trots att hjärtat oftare gjorde volter då.
Det finns ingen annan jag önskar ha vid min sida – tills döden skiljer oss åt.