Historien visar att det i Sverige funnits en djupt rotad vardagsantisemitism som vi kan se spår av än i dag. I olika tider har den gömt sig bakom religion, rasforskning eller politik, men budskapet har alltid varit detsamma.

Den forskning som gjorts om svensk antisemitism visar att medeltida svensk litteratur spred samma fördomar om judar som resten av Europa. Kristusmördare, ockrare, världskonspiratörer, ja listan kan göras lång. Kyrkomålningar från 1300- och 1400-talet, bland annat i Uppsala domkyrka, vittnar om att det allt som oftast var kyrkan som stod som avsändare för dessa budskap. Däremot förekom det inte pogromer, fördrivningar eller förföljelser av judar i Sverige som i andra delar av Europa under medeltiden. Sverige hade nämligen en väldigt strikt invandringspolitik där ingen jude ens fick uppehålla sig i Sverige, om denne inte konverterade. När Aaron Isaac klev i land i Sverige år 1774 var han den förste juden som bosatte sig i landet utan att konvertera till kristendomen. Gustav III, som var regent under den tiden hade accepterat tanken på en judisk befolkning, främst på grund av att det kunde ge landet ett ekonomiskt uppsving. Redan på 1600-talet hade man i riksdagen diskuterat huruvida judarna kunde vara till nytta för rikets ekonomi, bland annat på grund av deras hantverksskicklighet.