Begreppet ”värdegrund” har trendat i Sverige länge. Gud nåde den politiker som inte nämner det regelbundet, och inte ständigt proklamerar att hela samhället vilar på just detta heliga fundament. I skolans läroplaner slås värdegrundens betydelse fast gång på gång: ”de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på”, ”vårt samhälles gemensamma värderingar”.

Det är däremot intressant – speciellt eftersom värdegrunden omnämns som så oerhört central, dyrbar och oumbärlig – att det enbart är i Sverige och Norge som begreppet ens finns. Andra språk har knappt ens en bra översättning av den där termen som vårt samhälle ständigt pratar om.

Själva ordet värdegrund har heller ingen lång historia. Det var först i slutet av 1990-talet som det började användas. Så man kan absolut tala om en lingvistisk kometkarriär.

Den viktigaste fråga man kan ställa om detta nyord – som alltså knappt används utanför vårt fosterland men inom dess gränser har blivit 2000-talets guldkalv med krav på allmän tillbedjan – är: Vad betyder det? Vilken är den där gemensamma, heliga värdegrunden som utgör fundament för hela samhället och som ingen kan ifrågasätta?

Svaret är ganska chockartat. Nämligen att ingen egentligen vet. Att ingen tydligt kan definiera den grund som vi tydligen står så fast byggda på. Värdegrund har blivit trendordet som alla pratar om men som ingen kan förklara.

Visst, man kan i begreppet lägga in lovvärda saker som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen, solidariteten mellan människor. Men det går tekniskt sett att inkludera massor av andra saker också, alltefter vad olika samhällsgrupper med emfas hävdar ska med i den där värdegrunden.

Problemet är att det inte finns någon urkund för svensk värdegrund, att ingen kan peka ut en stark och klar definition av detta fundament som Sverige bygger och framöver ska byggas på. Vilket är katastrofalt instabilt, om vi nu pratar om en ”grund” för ett land och dess samhälle.

Hur har vi hamnat här? Hur har vi lyckats uppfinna ett ord som fått ett sådant totalt genomslag trots att ingen riktigt vet vad det betyder? Hur kan vi slå oss för bröstet och hävda en värdegrund som inte är någon grund alls utan bara en högst subjektiv samling fina ord, som kan ändras och bytas ut efter tycke, tid och smak eftersom ingen ändå kan säga vad som hör dit och inte?

Svar: eftersom vi har vänt ryggen till den verkliga värdegrund som Sverige en gång byggdes upp på. En grund som var allt annat än subjektiv och diffus. En som inte säkrade sina grundvalar på tidstrendiga floskler utan på hälleberget. En som med full auktoritet kunde säga ”det står skrivet”. Guds eviga ord.

Efter att Sverige vänt Gud och hans ord ryggen och lyckats blunda inför de kristna värderingarnas totala dominans i processen att bygga upp oss till ett land präglat av medmänsklighet, omsorg och allas lika värde – ja, då uppstod ett etiskt vakuum. När man kastat bort grunden vi byggde på förut, vad ska vara grund nu?

Och där någonstans uppfinns en nödlösning, ett odefinierbart trendord, en stor luftballong som kallas ”värdegrund” och som ser imponerande ut men som egentligen bara är en diffus massa.

Tack och lov att vi som individer, familjer och församlingar kan fortsätta bygga våra liv på den hållbara originalgrunden, för Sverige som land har aldrig stått på ett så sandigt fundament som nu.

Och det som är byggt på sand står som bekant bara tills det börjar spöregna.