När vi flyttade till Vänersborg blev det många nya intryck. Men det var en sak som jag minns extra tydligt: flera söndagar i följd fylldes kyrksalen av en förtätad stämning av Guds närvaro. Oavsett var människor befann sig i lokalen blev de bara väldigt stilla inför Gud. Allt stannade upp. På näthinnan finns fortfarande bilder av hur människor satt i bänken, stod stilla i gången utmed väggen eller bara stannade kvar i det som skedde.
Jag försöker här beskriva en atmosfär mättad av vem Gud är. Vi i ledarskapet möttes varje vecka för bön, samtalade om det som hände och ville vårda det efter bästa förmåga. Det handlade inte om att följa en egen agenda och det fanns absolut ingen känsla av att ”vi kan det här”.
På New Wines ledarkonferens föregående vecka handlade lördagen mycket om att vara en församling som värdesätter Guds närvaro, vilket jag ville ge exempel på i inledningen av denna krönika.
Konferensen, som sändes från Citykyrkan i Stockholm, var mycket interaktiv och det var uppmuntrande att ta del av alla kommentarer och intervjuer från övriga landet om hur människor var överväldigade av Guds närvaro. Guds Ande mötte människor med kraft i församlingsledningar i olika kyrkor och samfund. Att se detta hända så genomgripande och på så bred front var oerhört glädjande.
På konferensen delade jag med mig av betydelsen av att utöver gudstjänsterna skapa en plats för mer personlig tid med Gud, för profetisk betjäning och förbön. För oss blev det en onsdagskväll i månaden, ett initiativ som nu har hållit på i många år. Vi lärde oss att andeuppfyllelse ofta tar tid, eftersom det är mycket i våra liv som behöver komma på plats eller ”mjukas upp”. Vi välkomnar det plötsliga men inser värdet av att positionera oss för det som kommer. Vi fann en förväntansfull vila.
Dessa kvällar har varit revolutionerande med en överföring av kraft som fått välsignade resultat för individer och sammanhang.
Jag lyfte även fram detta att låta Anden betjäna människor i gudstjänsten. Det är viktigt att detta inte bara blir ett kort avslutande moment med hänvisning till ett förbönsteam, utan något vi önskar att alla får ta del av. Varför inte som mötesledare prata mindre, stanna upp och lyssna in Gud?
Ja, det finns en religiös, stum tystnad, men även en tystnad gravid med det Gud vill göra, som vi måste lära oss att uppfatta och ge plats för!
Det är bra att ha gjort klart för sig vad som är min uppgift, som mötesledare, och vad som är den helige Andes uppgift. Om det ena diket är att inte öppna upp för Anden, så är det andra diket att försöka ”hjälpa till” genom att skapa stämning på olika sätt. Jag är tacksam för det Gud gjort trots mig genom åren, men samarbete är att föredra!
Att på konferensen ”möta” så många med samma hunger och lyssna till en rad talare från Sverige och England, skänkte nytt mod.
Hans Wolfbrandt, kyrkoherde i Lysekil och New Wine Sveriges ledare, sammanfattade konferensen: ”Vi ska röja bort allt oväsentligt och fokusera på det som är vår kallelse. Gud leder oss in i en ny säsong och nu rustar han ledare och församlingar för det som kommer.”
Kom, helig Ande!