Under några år var jag samordnare för förbönstjänsten på Nyhemsveckan. Förbönsteamet var med från tidig morgon till sen kväll, ständigt redo att be för och betjäna besökarna. Om jag åkte på annat uppdrag fortsatte de oförtrutet sin uppgift.
Efter en sådan vecka var alla både trötta och lyckliga. Det hade utvecklats en kultur bland förebedjarna och en förväntan oss emellan, där svåra diagnoser och skador sågs som potentiella mirakler. Vi hade börjat ställa frågan, ”Får jag be en gång till”, om helandet dröjde.
Vittnesbörden strömmade in och i dokumentationen läste vi berättelser som fyllde oss med tacksamhet. Många sökte förbön och behoven var både djupa och många. Fotskador, eksem och artros försvann, men också allvarliga sjukdomar blev botade. En ung tjej ställer frågan till en 30-årig kvinna: ”Får jag be en gång till?” Hon svarade ”ja” och kunde, efter tio års svår sjukdom, stå upp och röra sig utan smärta, avsluta tung medicinering och samma sommar rida igen efter många års uppehåll. Hon gick från dödsdömd till liv.
Verkliga genombrott ägde rum framför vår ögon. Efter Nyhemsveckan 2010 fick vi höra om en kvinna som tre dagar efter konferensen åkte till sjukhuset och fick en friskförklaring från cancer i stället för en planerad operation.
Det är så vackert att se hur Jesu tjänst fortsätter genom bräcklig mänsklighet. Vågen av helanden för 10–15 år sedan etablerade en ny nivå i våra liv, men mitt hjärta brinner i dag för den kommande vågen, som lyfter det hela ytterligare. Vi längtar inte tillbaka, utan framåt.
I min hunger efter Guds kraft ville jag förstå hur Jesus utförde sin tjänst. Jag hade förstått att vi var kallade, samt har fått förmågan (genom helige Ande) att fortsätta denna tjänst tills han kommer tillbaka. Men hur gjorde han?
Den spontana förklaringen många av oss skulle ge är att han gjorde det för att han var gudomlig. Jag påstår inget annat i dag; om du hade mött Jesus för tvåtusen år sedan i Jerusalem, så var det Gud själv du mötte – oavsett om du visste om det eller inte. Jesus, medveten om sin egen identitet, var inte någon mindre än den sanne Guden, den andra personen i treenigheten.
Samtidigt står det att han ”utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik” (Fil 2:7). Vi förstår att han valde att avstå den härlighet han haft. Han var till exempel inte längre allestädes närvarande, han upplevde begränsningen av sin mänskliga kropp.
Även hans kraft var begränsad, då han kunde bli helt utmattad efter en dag i tjänst. I hemstaden kunde han inte göra några större under och han var heller inte allvetande, då han frågade efter information.
Vi kommer aldrig fullt ut förstå hur Gud blev människa, men av någon orsak valde Gud att uttrycka sitt uppdrag och tjänst genom mänsklighet. Detta för att Gud skulle kunna fortsätta att göra samma gärningar genom andra människor – om än bristfälliga i jämförelse med Jesus. Hindret är inte Guds vilja, utan det sitter mellan våra öron. Han visade oss hur en människa i rätt relation till den helige Ande kan leva.
Jag ger gärna en hyllning till förbönsteamet på Nyhem, men hoppas framför allt att detta gör dig desperat efter förvandlade tankar och Guds kraft!