Jag gissar att det inte bara är i vårt hem som vi gärna sjunker ner i tv-soffan på fredagskvällen och ser ”På spåret”. Varje gång som programledaren Kristian Luuk ställer den klassiska frågan är man på helspänn: ”Vart är vi på väg?” Vissa kvällar kan man till och med ha hjälp av att man brukar gå på gudstjänst.
När en av de tidiga ledtrådarna härom veckan var ”broderskärlek” så var det lätt att, som van gudstjänstdeltagare, inse att det var Philadelphia som var resmålet.
Det kan vara lärorikt att gå på gudstjänst.
Men jag tror att även vi kristna skulle behöva bli riktigt fokuserade och fundera på frågan: ”Vart är vi på väg?” Jag har under många år, med sorg, följt rapporteringen av antalet gudstjänstbesökare i Svenska kyrkan. Under 1990 hade söndagens huvudgudstjänster totalt drygt 9 miljoner besökare. År 2012 var totalsiffran nere under 4,5 miljoner. Det handlade alltså om en halvering på bara 22 år. År 2019, året före pandemin, var motsvarande siffra under 3,4 miljoner.
Så om det varit 100 gudstjänstbesökare 1990, var det bara 34 stycken kvar 2019.
Samtidigt har antalet invånare i Sverige ökat med nästan 20 procent.
Åren 2020 och 2021 var utvecklingen än mer alarmerande, men där bidrog naturligtvis pandemin på ett avgörande sätt. Men när Svenska kyrkan nyligen presenterade en ny undersökning visade den på att 40 procent färre svenskar går till kyrkan efter pandemin. Fyra av tio gudstjänstbesökare har alltså inte hittat tillbaka till kyrkan efter pandemin.
Det är utmanande siffror.
Nu kanske en del invänder att det säkert ser annorlunda ut i frikyrkorna, men även där är utvecklingen allt annat än god. Visst finns det kyrkor som sticker ut och har en mer positiv utveckling, men på det stora hela är trenden påtagligt negativ. Så med stort allvar behöver vi som svensk kristenhet ställa oss frågan: ”Vart är vi på väg?”
Utvecklingen går påtagligt bakåt och pandemin har ytterligare försämrat läget.
Nu hör jag nya tongångar som säger att det viktigaste inte är att gå till kyrkan utan att vara kyrka. Jag håller med om det, men kan för den skull inte köpa tanken att det skulle vara oviktigt att gå till kyrkan på gudstjänst. Jesus hade den goda vanan att på sabbaten gå till synagogan. Jag tror att vi, som Jesu lärjungar i dag, behöver ta rygg på honom och göra det till en regelbunden vana att gå till kyrkan på gudstjänst.
Så när söndagen kommer, Herrens dag, då ligger vi inte kvar i sängen hela dagen. Då sjunker vi inte bara passivt ner i tv-soffan för att titta på Vinterstudion eller i bästa fall en gudstjänst. Nej, då gör vi oss omaket att bege oss till kyrkan för att fira gudstjänst.
Och vi gör det oavsett om vi tycker att det finns skickligare retoriker än vår egen pastor. Vi gör det oavsett om vi får sjunga just de sånger som vi gillar eller inte. Vi är nämligen inte konsumenter av gudstjänster, utan kristna som ser det som en god vana att komma tillsammans, odla broderskärleken och tillsammans uttrycka vår kärlek till Jesus.
Så när människor undrar och ställer frågan till dig på söndag: ”Vart är du på väg?” så svarar du med stolthet att du är på väg till kyrkan för att fira gudstjänst – så klart.