Förra veckan gjorde jag något som jag inte har gjort tidigare under mina drygt 45 år som förkunnare.
Jag var kallad till Immanuelskyrkan i Malmö för att möta deras förkunnarteam. De har tagit initiativ till att det team som brukar undervisa i församlingen, tillsammans med de elever från Akademi för ledarskap och teologi (ALT) som har Immanuelskyrkan som sin utbildningsförsamling, avskiljer några dagar för att fokusera på förkunnelsen och försöka utvecklas till att bli bättre förkunnare.
När jag kom till Malmö hade de redan haft en dag där de samtalat och undervisat om det här, tagit in bra undervisning om förkunnelse och lyssnat på exempel på goda förkunnare.
Jag har haft den stora förmånen att få resa mycket och förkunna i mängder av olika församlingar, inom skilda samfund. Men det slog mig att jag aldrig har varit i någon församling där man tagit ett så medvetet och fräscht initiativ för att utvecklas som förkunnare. Säkert kan det finnas andra församlingar som också har gjort det, men för mig var det i alla fall första gången.
Jag vet att Ryttargårdskyrkan i Linköping, under några år nu, har arrangerat en årlig konferensdag med fokus på förkunnelsen. Det är ett strålande initiativ och jag tror att det behövs fler sådana. Men jag skulle också vilja se många fler lokala församlingar där man mer medvetet jobbade med förkunnelsen i sina egna förkunnarteam.
Min övertygelse är nämligen att det ytterst är med förkunnelsen som vi bygger församlingen. Om det är sant borde vi göra allt som står i vår makt för att bli så bra förkunnare som möjligt.
Naturligtvis är grunden för god förkunnelse att vi har ett grundmurat förtroende för Guds ord. Men även om det är fundamentet för förkunnelsen tror jag att vi förkunnare har ett ansvar att försöka utveckla vår gåva maximalt. Själva hantverket, predikokonsten, är något som är oerhört försummat i våra församlingar.
Det innebär inte att predikan är en tävling; du ska inte jämföra dig med någon annan. Men du har ett ansvar att utveckla din personliga förkunnargåva.
Det är nu över tjugo år sedan jag första gången besökte Immanuelskyrkan i Malmö. I maj 2001 hade jag förmånen att få komma dit och ha en undervisningshelg. En mening, från en av medlemmarna där, har etsat sig fast i mig och blivit något som jag ofta har citerat i mina predikningar. På lördagen serverades vi som deltog i konferenshelgen en alldeles utsökt lunch, som två av medlemmarna i församlingen hade lagat till. Det var riktigt gott och jag uttryckte min tacksamhet till dem. Då svarade mannen: ”Vi brukar säga, jag och min Greta, att vi tjänar en Herre som är suverän och då ska vi göra det på ett suveränt sätt.”
Wow! Det finns kraft i våra ord som gör att något vi säger kan leva vidare mer än tjugo år efter det att det uttalades. Så var noggrann med vad du säger, oavsett var du befinner dig.
Inte minst gäller det när du står i en talarstol och ska förkunna Guds ord. Kom alltid ihåg att du tjänar en Herre som är suverän och då ska du göra det på ett suveränt sätt. Om det är sant när du serverar lekamlig föda, så borde det vara minst lika sant när du serverar andlig föda.