I mitten på mars, precis innan mycket stängdes ner i vårt samhälle, var jag och min fru och undervisade på en vårkonferens, som Hamnkyrkan och Missionskyrkan i Hillerstorp arrangerade. Före konferensen fick vi höra att det var en kvinna där, som i samband med en bönesatsning i början av året hade fått till sig ordet ”kalibrering”. Vi upplevde att det var ett tilltal från Herren och valde att låta ”kalibrering” få bli temat för den helgens undervisning.

Så här i efterhand har jag svårt att se att det skulle ha kunnat bli mer relevant inför den period som följde. Jag tror nämligen att den här perioden har fått fungera som en tid av kalibrering. Det är som om Gud har velat trycka på den stora ”reset-knappen” för att återställa det som blivit fel.

När man kalibrerar en apparat, ett mätinstrument, gör man det för att säkerställa att den ger rätt utfall. Apparatens utslag jämförs då med en given normal, som måste vara fullt tillförlitlig. Det här är ju en viktig process i olika sammanhang, till exempel inom vården. För ett mätinstrument som ger fel utfall är naturligtvis odugligt och rent av farligt.

Men det är också någonting som kan behöva göras i våra personliga kristna liv och i våra församlingar. Risken kan annars vara att det som en gång var helt rätt, med tiden förändras och blir falskt. Men för att kalibreringen ska ge rätt utfall måste man alltså ha tillgång till tillförlitliga, så kallade, normaler.

Den där helgen i Hillerstorp talade vi om tre normaler som vi behöver kalibreras i relation till. Den första normalen är naturligtvis Guds ord. Om en församlings verksamhet, undervisning och liv inte är i linje med Guds ord är det församlingen – inte Bibeln – som behöver korrigeras.

Den andra normalen är det levande Ordet, Jesus. Vi måste förstå att, hur otroligt det än låter, så är vår kallelse att vara Kristi kropp som återspeglar honom här i världen. Men då behöver nog våra liv få kalibreras så att hans ”normal” får bli mer normalt för oss. Den tredje normalen är den första församlingen, det som vi skulle kunna kalla för själva originalförsamlingen.

I de här tre enheterna har vi normalerna. Där kan vi se hur det normala ser ut. Där har vi tillförlitliga normaler i relation till vilka vi behöver kalibreras.  

I dag är det många som uttrycker en längtan efter att komma tillbaka till det vanliga igen. Jag förstår vad de menar. Men om du frågar mig vill jag inte alls tillbaka till det gamla vanliga. Nej, jag vill in i det nya normala. När den här pandemin har klingat av, då hoppas jag att våra församlingar inte bara ska gå tillbaka till det gamla vanliga – då hoppas jag att en kalibrering har fått ske i relation till Guds normaler.

Låt oss våga utsätta oss själva, och våra församlingar, för en rejäl finkalibrering. Då kan det komma något riktigt gott ur den här tragiska pandemin. För den verklighet som Guds församling i vårt land i dag lever i är nog egentligen ganska långt ifrån det ”normala” som Gud har tänkt för oss.

Så låt oss inte be om att få komma tillbaka till det vanliga. Låt oss be om att få komma in i det som Gud anser vara normalt.