Jag älskar berättelsen om hur världens mest kända tonåring processade världens största nyhet. 

Förhistorien är att Gabriel, himmelens budbärare, äntligen hade fått marschorder. Tiden var inne och Messiasplanen skulle sättas i verket. Han hade givit sitt budskap till tonårsflickan och hon hade sagt sitt ja. Hon hade i tro accepterat det samarbete mellan Gud och människa som alltid krävs för Guds vilja att ske. Himlen andades ut. Check på steg ett. Stenen var i rullning. “Och ängeln lämnade henne” (Lukas 1:38)

Maria sitter nu ensam kvar i efterglöden av en omvälvande andlig upplevelse. Himlens draperi hade för några sekunder dragits undan och hon hade sett sig själv genom Guds ögon. Inte bara som tjejen från Nasaret, vars vardag handlade om att hämta vatten, lära sig om Guds lag från sin mor, och skratta och drömma tillsammans med sina vänner. Utan som en Herrens tjänarinna, bärare av en mer dyrbar kallelse än hon någonsin hade kunnat ana. 

Men vad ska hon göra nu, när ljusskenet avtagit i styrka och gåshuden sakta börjar lägga sig. Vad ska hon göra nu, när ungdomskonferensen är över?  

“Vid den tiden bröt Maria upp och skyndade till en stad i Juda bergsbygd”, Lukas 1:39

Vandringen mellan Nasaret och Ein Karem tog minst tre-fyra dagar men ändå finns ingen tvekan hos Maria. Hon inte bara går, hon skyndar. Ett behov har uppstått inom henne som inte kan mättas av kompisar och vardagsliv. Hon måste komma i kontakt med någon som förstår, någon som känner igen. En som varit där hon är nu, men kommit ännu längre i processen. “Din släkting Elisabet är också havande”, hade ängeln sagt. 

Så möts de två kvinnorna. Två andliga generationer. Den ena är just på väg att påbörja en helt ny resa – ivrig och entusiastisk, men med så många frågor och så få svar. Den andra befinner sig i resans andra halvlek. Trygg men ödmjuk, redo att dela med sig av visdom och vägledning.  

Maria stannar hos Elisabet i tre månader. Under hennes graviditets mest känsliga period omsluts hon av tro och trygghet, och av erfarenheten från en generation som har gått före med Herren. Hon är kvar tills Elisabet har fött, tills den unga flickan har fått en tydlig bild av vad som väntar. Sedan kan hon återvända till Nasaret, nu med den trygghet och styrka hon behöver för att fullborda loppet. 

Jag tittar bakåt i livet och känner igen mina egna andliga processer i berättelsen. Mitt eget livsavgörande Gudsmöte – änglabesöket – skedde på en ungdomskonferens i Katedralskolans aula, Uppsala, när jag var sexton. Mina månader hos Elisabet bestod av året som följde på Livets Ords bibelskola, där min nya resa fick riktning, stabilitet och substans. 

Änglabesöken i våra liv sker på Guds initiativ. Elisabetbesöken sker på vårt. Båda är absolut nödvändiga för att Guds vilja ska ske. Det första skapar, det andra utvecklar. Det första planterar ett frö, det andra placerar krukan i ett växthus.

Utan Elisabetbesöket riskerar våra liv att bli ett ständigt jagande efter nästa ängel. Men när vi tar tid att lyssna och lära, koppla med andliga föräldrar och dela vår resa med dem som har gått längre, föds stabiliteten vi behöver att för att inte bara påbörja, utan också fullborda vårt lopp.