Under min gymnasietid och åren därefter låg inte mitt fokus så mycket på andliga upplevelser, utan på bibelordet. Det var av olika skäl viktigt för mig att bygga mitt liv på Guds ord och inte på något annat.
Men så minns jag hur den amerikanske pastorn John Wimber besökte Göteborg och hur den profetiska gåvan var i funktion hos hans reskamrat, Paul Cain, vilket väckte en andlig hunger i mitt inre. Paul Cain sade något som ”fastnade” hos mig: Att Gud framöver kommer att förena Ordet och kraften.
När jag ser tillbaka på detta kan detta tyckas så självklart att jag undrar varför jag ens skriver om det. Men där och då betydde det mycket för mig. Även om studiet av Guds ord ger så mycket av liv och andlig värme i sig, så är det även Guds vilja att visa sin kraft. Detta har, på ena eller andra sättet, sedan dess präglat mitt liv.
När jag senare skulle välja utbildning var detta av avgörande betydelse.
Låt oss nu lyfta blicken från det personliga planet. I många länder har stora evangelikala grupper burit på en bibeltolkning som inte bejakat att Andens gåvor och kraft är för i dag, men överlåtelsen till bibelstudiet och teologisk reflektion har varit stor! Den pingstkarismatiska delen av kristenheten har haft en annan förväntan på att Gud kan visa sin kraft.
Men jag tror Gud menar att dessa strömningar behöver mötas – djupa studier av Ordet kombinerat med att det oväntade sker!
Har du någonsin varit i en samling där den planerade predikan blev förkortad på grund av att Guds närvaro kommit starkt och märkbart? Har du varit tillsammans med andra troende och så har den helige Andes närvaro uppenbarat sig på ett sådant sätt att allt ni kunnat göra var att tillbe, gråta, be och böja er för Gud?
Om du har det är du inte mer densamme. Den djupa längtan efter Gud och hans ord kommer därefter att tillta i ditt liv.
När vi läser Bibeln förstår vi att hela världshistorien kommer att kulminera i en sådan närvaro och kraft att alla kommer att tillbe Gud. Men om detta är historiens mål, så borde det också vara församlingens högsta prioritet. Inget annat som vi gör – undervisning, bibelläsning, evangelisation, hjälp till de fattiga – bör ta platsen från den högsta prioriteten i det kristna livet.
Bibelstudiet eller evangelisationen är inte ett mål i sig självt, utan ska leda fram till någonting.
Jesus utmanade fariséerna när han pekade ut hur mycket de studerade skrifterna, men vägrade ta emot själva livet i honom (Joh 5:39–40). Orsaken till att vi studerar Bibeln är för att lära känna Jesus och för att vi ska tillbe honom (Ef 1:12).
Det är när det profetiska ordet träffar våra hjärtan som Gud passerar de murar vi byggt upp mot hans Ande, och tillbedjan blir som mest nära och intim. Jesus håller oss inte på armlängds avstånd.
Denna korsbefruktning, mellan det evangelikala och pentekostala, har jag sett genom nätverket New Wine.
Förresten: Jag hörde att karaktärssvagheter kom upp till ytan i Paul Cains liv många år senare. Även om vi inte på något sätt tar lätt på synd, så får vi konstatera att Gud använder sig av ofullkomliga människor. Är det kanske så att han måste det då andra är svåra att hitta?