Nyligen läste jag i Stig Hällzons bok Stora väckelser om en ytterst intressant väckelse. Under åren 1857–58 drog den så kallade ”lekmännens böneväckelse” fram över USA. Och frukten kom att skördas under lång tid framåt.
Det startade i en mörk tid. Landet höll på att slitas sönder av interna konflikter. Det moraliska förfallet var stort och kriminaliteten var utbredd. Det var högkonjunktur och materialismen frodades, medan kyrkan var på tillbakagång. Men 1857 uppstod en finansiell kris i landet och banker kollapsade, vilket gjorde att vissa blev fattiga över en natt och många drabbades av arbetslöshet.
Framtiden för kyrkorna i centrala New York såg inte så ljus ut. Men den gamla holländska kyrkan vid korsningen av Fulton Street och William Street vägrade att ge upp. Man hade nu anställt en före detta affärsman, Jeremiah C Lanphier, vars uppdrag blev att ägna sig åt uppsökande verksamhet, i form av dörrknackning.
Arbetet gick trögt, men en dag fick han en idé. Den gick ut på att starta ett middagsbönemöte för affärsmän och andra som klockan 12–13 hade sin lunchrast.
Den 23 september 1857 utlystes det första bönemötet. Utanför kyrkan fanns en skylt med texten: ”Bönemöte klockan 12–13. Stanna 5, 10 eller 20 minuter, eller hela timmen, allt efter hur du har tid.” De första 30 minuterna satt Lanphier ensam i ett rum på tredje våningen. Men klockan 12.30 hörde han de första fotstegen i trappan.
Till sist var de sex stycken på plats. Det blev ett kort bönemöte, med få deltagare och där inget anmärkningsvärt skedde. Ingen anade nog vad det här enkla bönemötet skulle leda till.
Nästa vecka samlades 20 män, onsdagen därefter 40. Man tog då beslutet att flytta bönen till en större sal. Just den veckan slog den ekonomiska krisen till med full kraft. Men bönemötena på Fulton Street upplevde däremot ”högkonjunktur”. På kort tid fyllde bedjarna hela byggnaden, och det hölls tre parallella bönemöten på de tre våningarna.
Inom sex månader samlades 10 000 personer dagligen till bön i New York City. När det var som mest hölls 21 dagliga bönemöten på Manhattan och sex stycken i Brooklyn. Kyrkor, teatrar och affärshus fylldes med bedjare. Och det hela började sprida sig över landet.
Som ett resultat av denna bönerörelse blev den kristna tron ett stort samtalsämne och många människor började komma till tro. De flesta omvändelserna skedde i de dagliga bönemötena.
Väckelsen kom som ett stilla vårregn över hela landet. Kyrkorna började fyllas och många församlingar växte påtagligt. Man beräknar att 50 000 människor i veckan blev frälsta under våren 1858. Man tror att en miljon människor – av en befolkning på 30 miljoner – blev frälsta, eftersom församlingarna ökade med det antalet.
Till detta kommer också att kanske ytterligare en miljon personer i församlingarna blev upplivade av väckelsens eld. Dessutom blev de troende mer enade eftersom man möttes över samfundsgränserna.
Men allt började i ett litet oansenligt bönemöte med sex personer. Tänk om vi skulle kunna få se något liknande ske i Sverige 2022?! Vänta inte på att vi pastorer ska ta initiativet – kanske är det just en lekmännens böneväckelse som vårt land behöver.
Det är tid för en mobilisering av bön.