Den senaste tiden har personer oberoende av varandra påmint mig om ett seminarium som jag höll på Hjälmargården sommaren 2002. Jag har inte sparat utkastet och ska heller inte försöka sammanfatta innehållet, men jag talade om händelser som förändrat mitt liv för alltid och som lagt in en latent hunger efter mer av bön och gudsnärvaro i församlingslivet.

När Guds ord förmedlas och människor vänder sig till Gud i bön så är det alltid något positivt. Men när ödmjukheten och bönen är sådan att atmosfären totalt motar bort vår andliga fiende så sker djupgående förvandling hos många av de närvarande. Sådana stunder etsar sig fast i ens minne, inte i första hand på grund av hur en predikant presterar, utan för vad Gud gör.

Detta är orsaken till att människor nu berättar hur de minns en samling på Hjälmargården för många år sedan. Jag talade om erfarenheter av hur Herrens härlighet vilat så tungt över mig och andra närvarande att det enda som var möjligt var att ligga stilla på golvet.

Jag berättade om spontan dans i den helige Ande, med djup glädje och frihet som följd, och om bönenätter där tiden glöms bort och bedjarna får föda fram något nytt.

Alla som känner mig vet att jag tror på betydelsen av att ständigt lägga en grund i Guds ord, och det är på grund av Ordet som jag inte vill vara utan dessa erfarenheter. På grund av dem är jag den jag är i dag. På grund av dem kan jag förstå lite av vad Frank Bartleman, en av böneledarna inför väckelsen på Azusa Street, menade när han 1905 sade att han ”hellre levde sex månader under den tiden än 50 år under vanliga omständigheter” (s 22, Azusa street: An eyewitness account to the birth of the pentecostal revival).

Han värdesatte djupt att förväntningarna inte låg på mötesledaren, utan på vad Gud skulle göra i gudstjänsten.

På grund av dessa erfarenheter kan jag förstå lite av hur timmarna var efter väckelsepionjären Georg Gustavssons dop, beskrivet av Ivar Lundgren: ”Våg på våg av himmelsk kraft strömmade över hans varelse. Det var som om himlen öppnats över det lilla brygghuset i Götabro, som om taket försvunnit och evighetens ljus, Guds ofattbara nåd, Jesu kärlek och den helige Andes kraft utan spärr och gräns flödade ned över den nydöpte smålänningen, som låg där på golvet som hänryckt och bara prisade himmelens Gud. Tiden existerade inte längre, bara detta underbara himmelska nu, ett flöde av evighet rakt in i begränsningens och bristernas värld. De jordiska klockorna tickade och gick och mätte ut sina flyende sekunder, men Georg var bortom sådana begrepp. Han drack in liv och läkedom för hela sin varelse, han smakade och såg att Herren är god. Någon gång mitt på dagen kom ett par män förbi och hörde några underliga ljud från det lilla brygghuset. De öppnade dörren och tittade in. Georg satte sig upp. Han var åter på jorden. Han reste sig, gjorde sig i ordning och vandrade tillbaka mot Torp. Begravd med Kristus, uppstånden med Kristus. För en vandring i ett nytt väsende, i liv …”  (s 98, Georg revolutionären).

Inför 2021 ber jag om en fördjupad förståelse av pingsten. I stället för att synden sätter punkt för våra liv, så bekänner vi den och går vidare. I stället för att vänta på något längre fram på ett sådant sätt att tiden går till spillo, söker vi Herren här och nu.

Efter bästa förmåga praktiserar vi sedan det vi ser att Jesus lärde, så vi kan få förmedla något från himlen till människor varje dag.