Det är mycket som står på spel i den tid vi lever och ledare måste av flera orsaker kunna fatta nödvändiga och obekväma beslut. Evangelisten Billy Graham sade att när en modig person tar ställning, så stärks ryggarna även på andra (”When a brave person takes a stand, the spines of others are often stiffened”).

Men det är mycket som vill göra oss modlösa. Likt profeten Elias kamp med depression efter hoten från drottning Isebel, så finns det något fientligt i atmosfären mot den som försöker leva utifrån sin kallelse. Därför kan vi, likt Elia, behöva bli påminda om att vi inte är ensamma. Att Gud är med oss. Att andra står med oss.

Personligen har jag blivit styrkt i mitt eget sammanhang, pingströrelsen, där det funnits ledare som har tagit ställning i strategiska frågor, eller bara varit vänner. Relationen till det tvärkyrkliga nätverket New Wine, med sin gedigna gudsrikesteologi, har också varit nödvändig för mig då jag tidigt förstod att det Gud gjorde i vårt land var större än vad en kyrka eller en rörelse kan bära, och att därför alla delar av Kristi kropp behöver vara i funktion.

Den fysiska samlingen för pastorer i pingströrelsen blev inställd på grund av pandemirestriktionerna i början på året, men i mars kunde New Wines nationella ledarkonferens genomföras i Citykyrkan och huvudstaden. Bredden av det Guds ande gör i kristenheten är definitivt större än New Wine, men jag tror att mina tankar från konferensen kan inspirera dig att stå i relation till andra där du befinner dig.

Det vilade en stark förväntan i luften och mycket glädje över kära återseenden. Tacksamheten handlade inte så mycket om saker vi gjort, utan om något så dyrbart som den kultur som förenar oss. Det är inte lätt att sätta ord på, men det som hade stor betydelse för mig i mina första kontakter med New Wine var det jag såg som nytestamentlig kristendom utlevd på ett förtroendefullt sätt.

Det fanns (och finns) en tydlig betoning på att undervisa från Bibeln kombinerat med en självklar förväntan på att Gud ska röra vid människor genom Andens gåvor och kraft. Parallellt med detta har det hela tiden funnits utrymme för teologisk reflektion. Undervisningen lägger fokus på Guds ord och i samband med det kan spektakulära saker ske.

Ledarskapet har inte varit ”polisiärt” i förhållande till de fel vi människor gör, men det har heller inte präglats av en rädsla för att hantera sådant som inte är bra. Som ung var det värdefullt för mig att omges av så mycket mognad, parallellt med att olika ledarkriser briserade i kristenheten.

I samband med ledarkonferensen åkte USS Forrest Sherman, en amerikansk robotjagare, in i Stockholms hamn – med en avfyrningskapacitet som kan jämföras med hela det svenska luftvärnet och flygvapnet, koncentrerat till en plats! Jag kunde inte annat än se det som en profetisk bild på det beskydd för vårt land som uppstår då vi samlas i ödmjukhet, tillber och står enade.

Vi har inte råd att vara räddhågsna eller försagda, utan tvärtom ska vi frimodigt använda de andliga vapen Gud har gett oss. I mötet med andra får du hjälp att se det större perspektivet, vilket ger dig råg i ryggen. Och vem behöver inte det?