Rörelsen Hillsong är i dagarna fokus för både en starkt negativt vinklad dokumentär som sänts på SVT, en kommande och lika negativ dokuserie på Discovery och ett sektstämplande drev på sociala medier. Jag och min församling Livets Ord vet, milt sagt, precis hur det känns.
En oerhört viktig fråga att lyfta i sammanhanget är hur vi kristna och vi ledare bör bete och förhålla oss när bröder, systrar och andra kristna rörelser hamnar i hetluften. Vissa väljer att stämma in i kritiken – en del utifrån en egen ärlig upplevelse och erfarenhet av att känna igen sig i den, medan andra tar chansen att kapitalisera på en annan kristen rörelses utsatta läge för att vinna billiga poäng åt sin egen. Men de flesta hukar sig och tystnar, angelägna att inte anklagas för att försvara genuina felaktigheter som faktiskt kan ha förekommit.
De riktlinjer jag själv försöker hålla mig till när det blåser kring trossyskon, är dessa:
1. Sök inte perfektion, utan ödmjukhet
Varje församling och kristen rörelse är en kombination av det gudomligt perfekta och det mänskligt ofullkomliga. Jesusbarnet föddes och kommer alltid att födas in i en atmosfär av illaluktande hö och dynga. Så fort himlen ska etableras på jorden genom brutna, stukade människor som jag och andra, kommer slaggprodukter att uppstå.
Betyder det att dessa slaggprodukter ska accepteras och försvaras som något naturligt? Att människor som genuint farit illa inte ska lyssnas på, eller att obalans, omoral och osundhet inte är så allvarligt? Absolut inte!
Men det man ska söka i en församling eller rörelse, hellre än den perfektion man aldrig kommer att finna, är snarare om det finns en ödmjukhet inför sina egna brister, en vilja att lyssna, lära och förbättras, en inställning att erkänna, be om förlåtelse för och arbeta på sina misstag. Finns detta, så kommer det alltid att finnas hopp.
2. Tro det bästa om dina syskon
Den här inställningen kan absolut komma att såra dig och göra dig besviken ibland. Men hellre ett liv där vi valde att tro det bästa och då och då blev besvikna, än ett där vi misstänkliggjorde och ifrågasatte våra egna syskon så fort vi hörde minsta rykte.
Återigen, detta handlar inte om naivitet eller ett vitmålande av saker som verkligen är fel och behöver tas itu med. Men konstaterandet att min syster eller broder har brister, gör henne/honom inte till mindre syster eller broder.
I fallet Hillsong så känner jag pastor Andreas och Lina Nielsen och vet utan minsta tvekan att de drivs av en genuin, smittande och passionerad kärlek till Jesus, och är helt fantastiska på att leda människor till tro på honom. Sedan är de säkert lika bristfälliga som jag själv är, men det hindrar inte mig från att be för dem, älska dem, tacka Gud för dem, stötta dem och önska dem allt gott.
3. Dina syskons lidande är ditt lidande
Om det finns ens något litet inom mig som njuter av att en annan kristen rörelse eller församling hamnar i motvind, så har jag ett allvarligt hjärteproblem att ta itu med.
Paulus lär oss att ”om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den” (1 Kor 12:26). Hemlig avundsjuka eller skadeglädje i våra hjärtan kommer däremot att leda till exakt motsatt effekt, att vi hotas av andras framgång och gläds när de hamnar i skottgluggen.
Inte förrän vi kan se den stora bilden, att vi med alla våra brister, felaktigheter, teologiska skiljaktigheter och brister på erfarenhet och balans, faktiskt ändå hör ihop med varandra och representerar ett och samma rike, så kan det riket på allvar ha framgång i vår värld.
4. Lämna det du inte vet i Guds hand
Jesu ord i Johannes 21:22 borde eka lite högre i våra öron än vad de ofta gör. ”Om jag vill att han ska vara kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Följ du mig!”, sagt i relation till en lärjunges nyfikenhet om en annans liv och framtid,
Det är inte min huvuduppgift som troende att debattera mina syskon i det oändliga. Det är inte min kallelse att dela suspekta länkar och sprida rykten som jag inte ens vet är sanna. Det är inte min roll att spela andlig polis och markera mot varje upplevd överdrift i gudsriket.
Kallelsen Jesus däremot gav oss var att predika evangeliet till jordens yttersta gräns, och att i den processen älska varandra. Låt oss inte glömma det, när det stormar kring syskon.