Pingsthelgen firar vi vid den tid på året när naturen kanske är som allra vackrast i vårt land. Trädens löv har slagit ut och den skira grönskan är betagande. I hela naturen kan vi se hur det växer och gror. Livets krafter visar sig än en gång ha besegrat dödens krafter. Nu upplever många av oss att det är gott att leva och du gör absolut rätt i att njuta av naturen.

Samtidigt är det viktigt att vi kommer ihåg vad som är den verkliga orsaken till att vi firar pingst. Pingsten är en påminnelse om det vibrerande liv som bröt fram när Anden utgöts i Jerusalem. I Apostlagärningarnas andra kapitel kan vi läsa om denna explosion av liv och kraft.

Men tyvärr kan vi se att firandet av det storslagna som skedde den pingsten i Jerusalem har kommit att få en ganska undanskymd plats i våra kyrkor i Sverige i dag.

I Kungsportskyrkan bestämde vi att vi ville försöka återerövra pingsthelgen och lyfta kyrkans centrala budskap om den helige Ande. För utan Anden blir vi en kraftlös och svag kyrka; vi blir en kyrka som bara får förlita sig på sin egen begränsade kraft, i stället för på Guds obegränsade kraft.

Så under ett antal år har vi därför anordnat en pingstkonferens i församlingen. Vi fortsätter den traditionen i år och vår längtan är att många fler församlingar skulle välja att lägga en förnyad tyngdpunkt på pingsthelgen. För pingstens budskap behöver beredas rum i våra församlingar i dag. Därför gläder jag mig också över den stora satsningen ”Pingst 23” som i år genomförs i våra bygder.

Redan i Bibelns åttonde kapitel läser vi om hur Noa, efter syndafloden, öppnade luckan på arken. Först släppte han ut en korp. Sedan lät han en duva flyga ut för att se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. Men duvan hittade ingen plats där den kunde sätta sin fot utan kom snart tillbaka till honom.

Efter sju dagar lät han duvan flyga ut ur arken än en gång. Mot kvällen kom hon tillbaka och då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa väntade ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Den här gången kom hon inte mer tillbaka till honom. Vattnet hade sjunkit undan från jorden och duvan hade funnit en nedslagsplats.

Det här är en så vacker, men samtidigt utmanande, bild. I samband med Jesu dop läser vi att himlen öppnade sig och Guds ande sänkte sig ner och kom över Jesus, som en duva. För Johannes döparen blev det tecknet på att Jesus verkligen var den utlovade. Han säger: ”Han som sände mig att döpa i vatten sade till mig: Den du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper i den helige Ande. Jag har sett det och vittnar: han är Guds Son” (Joh 1:33–34).

I Jesus hade duvan funnit en nedslagsplats där den kunde förbli och uttrycka sig.

Nu är det pingst igen. Och duvan, den helige Ande, söker fortfarande efter en nedslagsplats ibland oss. Den utmanande frågan till oss alla är om Anden ska finna någon, eller om den ska tvingas flyga vidare? Ska vi nöja oss med att bara tala och sjunga om den helige Ande, eller ska vi se till att bereda en verklig nedslagsplats, en landningsbana, för den helige Ande?

En plats där Anden får full frihet att verka och agera.