När någon uttrycker åsikten att de inte tror på Gud, brukar jag ibland fråga viken Gud de inte tror på. När jag väl fått beskrivning brukar jag hålla med dem, ”Jag tror inte på den guden heller.”
När väl samtalet går vidare och jag beskriver vilken Gud jag tror på blir ofta förvåningen stor, eftersom många vardagsateister tycks leva med en diffus uppfattning om att kristna tror på en kunskapsluckornas Gud. Det vill säga en Gud som efterhand krymper ju mer vetenskapen kan förklara universum.
Ingenting kan vara mer fel. Sanningen är den att ju mer vetenskapen tränger in i livets olika beståndsdelar, desto mer häpen och komplex blir den verklighet som framträder. Samma sak gäller förståelsen av universums tillkomst, naturlagarnas oerhörda exakthet och alltings uppbyggnad. Vetenskapen tränger inte undan frågan om Skaparen utan får den, tvärtom, att bli alltmer relevant.
Det räcker inte med att säga att man inte är troende. Alla är troende. Frågan är bara vad vi sätter vår tro till. Alla har bevisbördan utifrån sin uppfattning. Ateisten måste argumentera utifrån sin position att endast materia existerar.
I stället för att diskutera om Gud finns borde den grundläggande frågan handla om vad som bäst beskriver den verklighet som finns: ateismen eller teismen. Det räcker inte med att säga: ”Jag tror inte på en Skapare”, när man finner ett oerhört komplext skapelseliknande universum och ett ofattbart myller av liv på denna planet.
En icke-tro svarar inte på frågan hur något som uppenbart existerar kan finnas över huvud taget, och än mindre varför någonting fungerar så perfekt. Och så vackert.
Materialismens ”trospredikanter” har en diger uppgift att förklara sin världsbild när det kommer till de stora frågorna. Varför finns materia över huvud taget? Hur kan något komma från inget? Varför är det universum som vi kan observera så exakt finjusterat? Varför är naturkonstanterna så perfekta?
Hur kan logikens lagar, som i sig själva inte är materiella, ha kommit till? Hur kan matematikens lagar, som i sig själva inte är materiella, ha uppstått? Hur kan liv ha uppstått från icke-liv? Varför kan människan tänka abstrakt och observera och resonera om allt detta? Hur kan moral uppstå i ett endast materiellt universum? Fler frågor finns.
När man läser försöken att besvara dessa frågor utifrån enbart materialiska argumentationer blir man häpen. Vem sade att ateister inte är troende? Här finns de riktigt troende, som verkligen kan flytta berg med kreativa teorier.
Med logiska argumentationer försöker man förklara saker och ting, men varifrån kommer logikens lagar? Logikens lagar är immateriella och oföränderliga. De fysiska tingen förändras, men inte logiken. Att med logik försöka förklara logikens uppkomst är ett cirkelresonemang. Detta är ett dilemma för den materialistiska filosofin. Varför existerar logikens lagar över huvud taget?
Åter till mitt samtal med min ateistiskt troende vän. Nej, jag tror inte på kunskapsluckornas gud. Jag tror på en självexisterande, oändlig, immateriell, allsmäktig, allvetande och oföränderlig Skapare. En Gud som i Jesus Kristus blivit personlig.
It makes sense.