”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder” (1 Joh 4:9–10).
Dessa må vara några av Bibelns mäktigaste verser. De proklamerar evangeliets hela kärna och definierar samtidigt kärlekens väsen: att Gud älskar oss så oändligt att han offrar sin enfödde son för att återupprätta gemenskapen med oss.
Guds kärlek som vår tros kärna och tema gör den helt unik. Allah ges 99 namn i Koranen, men inget av dem associerat med kärlek. Islams tema är underkastelse. Hinduismens tema är självutplåning. Buddismens tema är en till synes ouppnåelig upplysning. Men den kristna trons tema är kärlek – Guds eviga, rena kärlek till oss.
Därför måste också kärlek vara den atmosfär som mer än något annat präglar oss. Kärleken måste vara de glasögon genom vilka vi ser på vår omvärld. Kärleken måste vara den dominerande attityden med vilken vi bemöter varenda människa. Annars förnekar vi det evangelium som frälst oss, och faktiskt hela vår egen nya natur.
Just därför bedrövas jag över hur många kristna som verkar ta som sin hela livsuppgift att uppröras och förfasas över sin egen omvärld, och utifrån någon sorts självutnämnd profetkallelse döma ut både omvärld och kristenheten för att inte vara lika andlig som de själva tycker sig vara.
Detta går oftast tillbaka till en felaktig förståelse av det Gamla och det Nya förbundet.
I det Gamla förbundet läser vi om individer, städer och till och med folkslag som var syndiga bortom hopp och bättring, och som därför förgjordes. Eftersom det inte fanns något botemedel för synden var dåtidens gudsmän och gudskvinnor fokuserade på att peka ut, varna för och döma den.
Så vad är skillnaden mellan då och nu, mellan det Gamla och det Nya förbundet?
Låt oss först konstatera vad som inte har förändras.
Skillnaden mellan förbunden är inte att synden inte längre finns. Det gör den i allra högsta grad, och vi som troende har inte rätt att med hänvisning till det Nya förbundet, eller Guds allmänna kärlek, kalla något Bibeln benämner som synd för något annat än synd.
Skillnaden är inte heller att synden inte längre är allvarlig. Dess lön är fortfarande döden (Rom 6:23), den skiljer oss fortfarande från Gud och den skadar fortfarande en människas själ.
Men skillnaden är att i det Nya förbundet har Guds fullkomliga offerlamm blivit slaktat! Skillnaden är att förlåten har rämnat! Skillnaden är att det inte längre finns något som behöver skilja människan från Guds kärlek!
Skillnaden kan jämföras med ett sjukhusbesök där läkaren säger: ”Du är dödligt sjuk och det finns inget vi kan göra”, och ett där beskedet i stället blir: ”Du är dödligt sjuk, men det finns ett botemedel som botar precis alla med den här sjukdomen till hundra procent, och till och med gör dig bättre än du var innan!”
I det Nya förbundet måste vi fortfarande varna för sjukdomen, men vår kallelse är mer än något annat att berätta om botemedlet – evangeliet om Jesus Kristus!
Inte en enda gång i evangelierna avvisar Jesus en syndare för att han eller hon var alltför syndig. Däremot konfronterar han hela 64 gånger de troende för att vara fulla av kärlekslöshet och egenrättfärdighet, och sakna barmhärtighet.
Det borde tala om för oss vad som är Jesu stora utmaning i dag. Inte så mycket synden eller syndaren, som hårda hjärtan i hans eget folk.