En världsvan och lättsam politiker som dessutom äger en fotomodells look kan säkert charma alla människor ett kort tag. Han kan troligtvis också charma vissa människor hela tiden. Men han kan aldrig charma alla människor hela tiden. Det lätt omskrivna tänkespråk som tillskrivs president Lincoln, dyker osökt upp vid en granskning av Kanadas omåttligt populäre premiärminister Justin Trudeau.
Fast om vi ska vara riktigt sanningsenliga är det mest utanför Kanadas gränser som Trudeau fortfarande betraktas som fullkomlig. Skillnaden är slående mot USA:s allt annat än charmfulle president, och USA:s medier suckar drömskt om att de båda länderna borde byta ledare med varandra.
Den unge Trudeau är bekant med maktens korridorer, som son till tidigare premiärminister Pierre Trudeau. Själv blev han snabbt mediernas älskling för sin liberala ideologi och sitt vinnande sätt. Men att leda ett land är inte lika lätt som att le vinnande mot kamerorna.
Premiärminister Trudeau ser nu efter knappt två år på sin post hur hans popularitetssiffror sjunker hastigt. Orsaken stavas galopperande budgetunderskott, ett beslut att betala ut mångmiljonbelopp till en tidigare Guantánamofånge med kanadensiskt medborgarskap, samt en hög svansföring i miljöfrågor som i verkligheten har vänt till en jättesatsning på oljeexport.
Det är i princip omöjligt för dagens ständigt filmade politiker att undvika pinsamma felsägningar. Även Trudeau har av bristande erfarenhet eller kompetens återkommande snubblat in i lika genanta felsägningar och faktamissar som Donald Trump. Men skillnaden i medialt genomslag är enorm. Medan varje illa valt ord från USA:s president blir rubriker över hela världen, förbigås normalt Trudeaus missar med tystnad. Det är svårt att motivera denna obalans på annat sätt än att journalister i USA och Europa inte vill fläcka ner sin älsklingspolitiker – han står ju på den goda sidan.
Problemet är att denne till synes öppne och tolerante ledare har drivit igenom en extremliberal agenda som i praktiken har blivit allt annat än tolerant. Och fort har det gått. I juni ifjol införde Kanada läkarassisterat självmord, först beskrivet som ett exceptionellt undantag. Men efter bara ett år ökar trycket för att utvidga vilka grupper som kan komma ifråga för dödshjälp. Sjukvårdspersonal pressas att böja sitt samvete under den nya lagen, alternativt se sig om efter annat arbete.
Trudeau har därtill gjort cannabis lagligt i hela Kanada, och driver även en kraftfull queerideologi. Världen idag skriver i dag om hur Kanada nu inför möjligheten att ange ett tredje kön i passet. I maj i år infördes också en ny lag som gör det straffbart att ifrågasätta en persons självupplevda könsidentitet. För dem som hyser frågetecken inför queerrörelsens agenda är Trudeau allt annat än någon godhetsapostel.
Ett vinnande sätt kan vara till stor nytta för att bli vald. Men för att lyckas som politiker behövs också kompetens. Varken Winston Churchill eller Göran Persson – för att nämna två ledare på helt motsatta kanter – kan anklagas för att ha varit några charmtroll. Men de var erfarna och de behärskade det politiska hantverket. Det var inte heller Churchills eventuella lättsamhet, utan tvärtom hans tjurskallighet som räddade den fria världen från Hitlers tyranni.
Yttre charm är en riskabel värdemätare på en politikers duglighet och karaktär. Alla som överväldigas av den leende premiärminister Trudeau bör vara medvetna om att samme man samtidigt håller på att riva ner några av samhället allra mest centrala grundvalar. Allt är kanske inte guld som glimmar.