2012 slog Skolinspektionen fast att det var i sin ordning att barnen på den kommunala Östermalmsskolan utövade yoga i lotusställning medan de uttalade mantrat ”Aum”. Mantrat är heligt inom hinduismen och en förkortning av de tre hinduiska gudarna Brahma, Vishnu och Shiva.
Det är svårt att blunda för den uppenbara kopplingen till hinduism. Rimligen borde yogan därför innebära en frontalkrock med skollagens krav på ”icke-konfessionalitet”. Men en jurist på Skolinspektionen hävdade att ”det var en helt sekulär form av yoga som handlade om rörelse”. Och förklarade vidare beslutet med att ”det inte fanns något bekännande inslag i det här” (VID 20/4, 2016).
Beslutet från 2012 har blivit vägledande för hur många skolor har hanterat inslag av yoga och mindfulness. På Tunaskolan i Luleå praktiserar till exempel eleverna så kallad kundaliniyoga. Balans kundaliniyogacenter, som är ansvariga för yogan på skolan, verkar inte direkt dölja att yogan rymmer andliga inslag. På sin hemsida skriver de: ”Du stärker din fysiska kropp, utvecklar din mentala förmåga och utvecklar dinandliga kapacitet” (min kursivering). Det som är särskilt utmärkande för just kundaliniyoga är den tydliga betoningen på andlighet.
Trots detta hävdar den lokala politiska ledningen i Luleå att det inte finns någon koppling till religion.
Det krävs ett stort mått av naivitet, alternativt okunskap, för att komma till den här sortens slutsatser. Delvis beror det nog på att yoga och hinduism är så pass exotiska inslag för många sekulariserade västerlänningar att de går under religionsradarn.
Men låt oss ta ett lite mer närliggande exempel. Ponera att elever på kommunala skolor skulle ombes att lyfta händerna och säga ”Gud – Fader, Jesus Kristus, helige Ande”. Om och om igen, nästan som ett mantra. Skulle Skolinspektionen fortsatt hävda att det inte ryms några bekännande inslag i ett sådant förfarande? Skulle kommunpolitiker förneka kopplingen till religion? Mest troligt inte.
All undervisning, på alla skolor, ska enligt den svenska skollagen från 2011 vara ”icke-konfessionell”. På fristående skolor med konfessionell inriktning får religiösa inslag förekomma i utbildningen, men inte i undervisningen.
Men begreppet ”icke-konfessionell” är problematiskt eftersom det inte har definierats av lagstiftaren, vilket påpekades av lagrådet men likafullt ignorerades av den dåvarande Alliansregeringen. Detta har bidragit till den stora förvirringen. För sanningen är att alla skolor är konfessionella. Den svenska läroplanen är fullmatad med bekännelser till allehanda värderingar som skolan ska förmedla till eleverna.
Så vad ryms inom ramen för en icke-konfessionell skola? Ideologerna från RFSU, som knallar rakt in i sexualundervisningen och predikar sitt budskap, verkar få plats. Likaså yogainstruktörerna, som vill stärka barnens andliga kapacitet genom att lära dem sitta i lotusställning och säga namnen på hinduiska gudar. För skolavslutningar i kyrkor krävdes att lagstiftaren formulerade ett undantag. Detta efter en tröttsam debatt om huruvida ”Den blomstertid nu kommer” och liknande psalmer mest rymde religion eller tradition.
Men var går gränsen för det tillåtna? Ingen vet säkert, för regeringen brydde sig inte om lagrådets invändning. Stor förvirring råder.
Här behöver lagstiftaren göra ett val. Antingen behöver skollagens konfessionalitetsbegrepp definieras, och då kan det rimligen inte finnas en gräddfil för RFSU-lobbyister och yogainstruktörer. Bekännelser till fri sexualitet och hinduiska gudar är lika konfessionella som bekännelser till Jesus.
Ett annat alternativ är att lyfta ut begreppet ur skollagen. Och det sistnämnda vore definitivt bäst. Det skulle bidra till att avliva myten om den värdeneutrala skolan och överlåta valet till föräldrarna. Frågan är inte om värderingar överförs i skolan, utan vilka värderingar som överförs. Och där har föräldrar, enligt Europakonventionen, rätten att välja en utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med deras religiösa och filosofiska övertygelser.