Liberalernas sedan i lördags ordinarie partiledare Johan Pehrson är en fullblodspolitiker, som i stort sett helt sysslat med politik. Sakkunnig i förra borgerliga regeringen, riksdagsledamot i tjugotalet år, och några år som partisekreterare är erfarenheter som gör honom till en slipad räv i det politiska spel, som vinns av den som kan planera sitt agerande i många drag framåt.
Johan Pehrson tycks nu ha inlett ett politiskt rävspel på hög nivå. I god tid inför det landsmöte som skulle välja honom till partiledare gjorde han ett väl planerat och förberett angrepp mot det regeringsunderlag som hans upphöjelse till statsråd vilar på.
Det var ett noga genomtänkt utspel, där han kallade de förhandlingar han själv deltagit i för ”brun sörja”. Syftet var dels att dämpa kritik – från ungdomsförbundet inte minst – dels att hålla dörren öppen för nya politiska konstellationer som kan uppstå eller drivas fram i en instabil riksdag.
Johan Pehrson fick ta över som Liberalernas ledare sedan Nyamko Sabuni i april meddelat sin avgång. Han insåg förstås redan då att det fanns en enda möjlighet att överleva valet: att plocka röster eller stödröster från andra borgerliga partier, framför allt Moderaterna. Någon annan väg fanns inte, alltså valdes den.
Taktiken lyckades, vilket klart konstateras i partiets valanalys som presenterades inför landsmötet. Från att i det närmaste vara uträknade kunde Liberalerna, genom sin tydliga uppslutning bakom den borgerliga oppositionen, bli regeringsparti med fem ministerposter.
Men nu är det dags att gå vidare. Någon lojalitet gentemot övriga partier i regeringen eller med statsministern visas inte. Taktiskt skickligt ägnade Pehrson en stor del av sitt landsmötestal åt de samhällsproblem som ett annat parti brukar påtala – de Sverigedemokrater som Pehrson strax före landsmötet gick till angrepp emot.
Liksom Magdalena Andersson, som i en partiledardebatt nyligen slöt upp bakom regeringens invandrar- och integrationspolitik, pläderade nu Johan Pehrson för en linje som ligger nära de förhatliga Sverigedemokraternas. Det hindrar förstås inte att detta parti alltjämt kan användas i det politiska spelet.
Budskapet i Pehrsons tal var att det är Liberalerna som är den ledande kraften i regeringen, det är de som ska forma framtidens politiska beslut. Pehrson är naturligtvis medveten om att inga beslut kan fattas utan ett majoritetsstöd i riksdagen. Varför har han då inlett en kampanj för att skada regeringsunderlaget?
Det omedelbara målet är att hålla samman partiet och dämpa motsättningarna mellan borgerliga liberaler och vänsterliberaler. Men det kan finnas ett större mål: att på sikt tvinga fram så starka motsättningar i regeringsunderlaget att Ulf Kristersson måste lämna in sin avskedsansökan. Det är ju den linje som större delen av media dagligen driver.
Pehrson kommer inte att lämna, men kan agera så att andra inte kan stanna kvar. Då är det fritt fram att byta regeringskoalition till något som kanske passar Pehrson och Liberalerna bättre.