Överge inte visheten och den kommer att bevara dig. Älska den och den skall beskydda dig.
Ordspråksboken 4:6

Världen idag

Det är dags för Venezuelas president Nicolas Maduro att kliva av skutan, skriver Per Ewert. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT

Venezuela behöver inte mer socialism

Ledare · Publicerad 11:38, 6 feb 2019

Venezuela närmar sig nu hastigt det tillstånd som folkrättsligt kallas ”en kollapsad stat”. Vanliga tecken på en sådan är när regeringen har förlorat kontrollen över sitt territorium, där väpnade grupper tagit över vissa områden, där ekonomin är i förfall, och där ledande personer både utom och inom landet tar sin hand från den sittande ledningen.

Somalia och Syrien har på senare år varit skrämmande exempel på sådana stater. Venezuela under den sittande president Maduro är nu på god väg nerför samma brant. Kanske finns det ännu tid att rädda landet? Men det kräver både ödmjukhet och klarsynthet – företeelser som på sista tiden tyvärr har lyst med sin frånvaro i världens oljerikaste land.

Venezuela har de senaste tjugo åren varit närmast ett skolboksexempel på ett misslyckat socialistiskt experiment. Hugo Chavez installerades som president i februari 1999 med enorma förväntningar på sina skuldror. Nu skulle världen få se en ledare som skulle förvandla Venezuela till en förebild för hela världen i sitt motstånd mot USA och sin övertygelse om socialismen som väg till rättvisa och framgång.

I början fick landets fattigaste också sin situation tillfälligt förbättrad, och vänsterdebattörer över världen hyllade Chavez som en modern och framgångsrik version av Lenin och Castro. Men presidentens ideologi och allt starkare maktkoncentration till sin egen person kastade snart ner landet i ett allt värre politiskt och ekonomiskt mörker.

Strax efter att Chavez, likt andra despoter, hade ändrat grundlagen så att han kunde väljas en fjärde gång, avled han i cancer. Nicolas Maduro tog över ledarens plats, men valde att föra landet vidare på samma väg som gett så destruktiva resultat tidigare. Utvecklingen har också fortsatt i förutsägbar riktning, och det är sorgligt för ett folk som redan drabbats så hårt.

Trots landets väldiga oljetillgångar är Venezuelas ekonomi numera i kaos, med en inflation på över 2 000 procent. Under 20 års socialistiskt experiment har antalet kidnappningar och mord mångdubblats. Sedan Maduro tog makten 2013 har landets BNP halverats, korruptionen ökat och det politiska förtrycket likaså.

När Maduro häromveckan på nytt installerades som president efter ett val, vars resultat var klart på förhand, stod han inför ett folk som tröttnat. USA, EU och nästan alla grannländer betraktar nu parlamentets talman, Juan Guaidó, som landets faktiske president. De senaste veckornas regimkritiska demonstrationer har varit kraftfulla, och militären har ännu inte slutligt tagit ställning till vem de ska stödja.

Det finns fortfarande möjlighet att undvika en total våldsspiral. Men tiden krymper – hastigt.

Under den franska revolutionen inrättade revolutionärerna Den konstituerande församlingen, som med tiden skulle avlösas av allt våldsammare grupper som drev landet i alltmer radikal riktning. Det hela slutade i ett blodbad där ”revolutionens fiender” miste sina huvuden på löpande band.

Som av en historisk händelse har även Maduro inrättat en samling med samma namn, tänkt att ersätta det folkvalda parlamentet. Presidentens linje i Den konstituerande församlingen är att den pågående krisen bara kan lösas genom att Venezuela måste bli mer socialistiskt.

Men botemedlet mot en sjukdom är inte att fortsätta på samma väg, utan att snabbast möjligt välja en annan ideologi som åter kan bygga upp det som förstörts.

Verkligheten har kommit i kapp dig, Señor Presidente. Det är dags att kliva av skutan. Det är – för att anspela på ett helt annat sammanhang – bättre att en man avgår för folkets skull, än att hela folket går under.

Venezuela har de senaste tjugo åren varit närmast ett skolboksexempel på ett misslyckat socialistiskt experiment.

Efter Strandhälls Orbán-attack – får brev från ungersk minister

Familjepolitik. Vi respekterar er politik – kan inte ni respektera vår? Det skriver Ungerns familjeminister till Sveriges socialförsäkringsminister Annika Strandhäll...

Tröttsam normbrytande propaganda i kulturen

Ledare Kanske var kulturens förfall det tydligaste tecknet på Romarrikets förestående undergång. När det som en gång varit en blomstrande antik kultur föll...