I början av 1964 gick Lewi Pethrus i djup vånda. Kristendomsämnet var på väg bort i skolan, och kulturvärlden utmanade intensivt alla traditionella värden. Allra mest provocerade filmen 491, vars mål var att bryta mot alla sexuella tabun och skildra något så groteskt att det skulle falla utanför Jesu bud att förlåta 7x70 gånger. Lewi Pethrus och svensk kristenhet kunde inte stillatigande se detta ske. Med Birger Ekstedt som partiledare reste man sig till motvärn och startade Kristen Demokratisk Samling.

Den bakgrunden gör sig påmind när vi ser tillbaka på årets Stockholm Pride, som fått sedvanligt enormt genomslag på alla fronter, till och med på trafikljusen! Prides maktposition är monumental: När regeringen i veckan hade en helt vanlig pressträff pryddes bordet av inte bara en, utan två regnbågsflaggor. Nästan alla samhällsinstanser verkar ha lagt sig platt för Prideagendan.

Straffet blir också hårt för den som till äventyrs vågar utmana den normkritiska normen. KDU-styrelseledamoten Adam Davidsson tweetade till kritik mot det han kallade ”perversa veckan”. Det var ett provokativt ordval, något som är vanligt i Twitters format. Motreaktionen blev dock tung, inte minst från de egna leden. KDU:s ledning tog skarpt avstånd, partiledaren lade ut ett filmklipp till försvar för Pride, och Davidsson pressades att be om ursäkt och därefter avgå. Kritiken ”går inte alls i linje med vad KDU tycker”, sades det.

Här verkar det finnas en allvarlig dissonans. Tänk tanken att någon år 1964 hade anordnat en demonstration som hyllade budskapet i filmen 491. Då är det glasklart hur KDS grundare hade agerat. De drevs av en obetvinglig iver att vara en motkraft, att forma ett samhälle byggt på en helt annan syn på relationer och sexualitet än den totalt normbrytande inställning som uttrycktes i filmen 491. Vilket för övrigt är ganska exakt samma idéer som i dag uttrycks på Pride.

En biblisk grundhållning säger att alla människor är Guds skapelse och att ingen ska trakasseras, inte heller för sin sexuella identitet. Om detta hade varit Prideveckans enda fokus hade syftet varit berömvärt. Så är dock inte fallet. Pride är istället en grandios hyllning till hyperindividualismen, med ett signalspråk i total motsättning mot kristna värderingar. 

Hur ska vi då se på Davidssons ord ”pervers” som hela opinionseliten slog bakut mot? Vi behöver inte göra någon egen recension, utan kan helt enkelt se vad Pride själva förmedlar. Under flera år har ”kinkykvarteret” som lyft fram de mest extrema och våldsbejakande sexuella handlingar varit en central del i Pride. Efter lördagens parad hölls också precis som tidigare år ett avslutningsparty med det tydliga namnet ”Pervpride”. Strikt fotoförbud råder, men hemsidesinformationen om inredning och kondomförbrukning säger det mesta. Ett citat från en nöjd besökare sammanfattar upplägget: ”Det var härligt perverst överallt”. 

Pride är inte – och har aldrig varit - en demonstration för alla människors lika värde. De lyfter istället själva fram en extrem sexradikalism där alla tänkbara traditioner, tabun och normer ska malas ner. Heder åt var och en som vågar tala till försvar för de verkliga, sårbara människor som faller offer för Prides djupt förenklade och totalitära budskap. Det finns väsentligt mer ansvarstagande och kärleksfulla sätt att möta och stödja vår nästa, oavsett sexuell läggning. Det är skam, det är fläck på Lewi Pethrus och KD:s baner när partiföreträdare böjer sig för Prides agenda istället för att hålla fast vid grundarnas vision, som idag borde vara mer angelägen än någonsin.