I lördags avled fotografen Lennart Nilsson, världsberömd för sina fantastiska bilder på fostrets utveckling i kvinnans livmoder. I boken Ett barn blir till visade han människokroppens utveckling från befruktningen och ända fram till födseln, och miljoner läsare fascinerades. SVT har också uppmärksammat Nilssons bortgång med att lägga ut hans dokumentärfilmer att beskåda på SVT Play. 

När opinionspendeln i USA härom året svängde över från ”pro-choice” till ”pro-life” ansågs det allmänt bero just på en ökad insikt om hur fantastiskt väl utvecklad människokroppen är redan tidigt i fosterstadiet. Som av en ren händelse blev lördagen också höjdpunkten – eller ska vi hellre säga lågvattenmärket – på den mediala mobbningskampanjen mot barnmorskan Ellinor Grimmark. Varken TV4 eller deltagarna har ännu visat någon ånger över hur morgonpanelen önskade abortera bort henne och andra som kunde samlas under det nedsättande begreppet ”abortmotståndare”. 

Något har gått snett i en kultur som helt avvisar det ofödda fostrets skyddsvärde, och som dessutom tar sig rätten att på alla upptänkliga sätt håna och svartmåla en person som vill viga sin yrkesbana åt att hjälpa kvinnor att föda och rädda just sådana små människor som Lennart Nilsson fotograferade, men däremot inte kan ta på sitt samvete att aktivt abortera dem. Psykologiskt tycks det uppenbart att den här överaggressiva retoriken har en djupare förklaring. Bakom de hårda orden och hånskratten kan man samtidigt skönja en rädsla för att frågan om samvetsfrihet skulle kunna dölja en djupare moralisk dimension som man under inga omständigheter vill släppa fram.

När Ellinor Grimmark öppet yppade sin ståndpunkt insåg hon säkert att priset kunde bli högt. Men hon kunde knappast ana den lavin av nedsättande påhopp som den senaste veckan har vältrat sig över hennes person. Hennes val att till en hög personlig och ekonomisk risk ändå välja att stå fast vid sitt samvetes åsikt, förvanskades på debattsidor, tv-soffor och sociala medier till lathet, dumhet och andra förklenande omdömen. Andra krävde att landstinget som straff skulle tvinga henne betala tillbaka alla kostnader för utbildningen till det yrke som landstinget sedan nekade henne att utöva. Och slutligen förföll hatet till indirekta dödshot, allt till muntra skratt i tv-soffan.

Är det värt priset? Orkar en människa få allt detta hällt över sig för att stå för sin åsikt i ett demokratiskt samhälle? Säkert rusar sådana tankar genom huvudena hos Ellinor Grimmark och hennes familj under tiden flytten går till friheten i Norge, där hon precis som i nästan alla andra västländer är varmt välkommen att fungera som barnmorska, även om hon av samvetsskäl vill avstå från abortingrepp. 

Det drev som den gångna veckan har gått mot en ensam barnmorska saknar all anständighet. Men debatten väcker också en stillsam fråga om vem vi tror att eftervärlden kommer att utse till moralisk segrare. Blir det de tyckare som önskar abortera bort alla som inte tycker som de, eller blir det den ensamma barnmorskan som stod kvar och tog slag efter slag för sitt val att värna den lilla människan? Svaret på den frågan ger en indikation om vilken sida i debatten som bör få vår sympati också i dag.