Nyårsdagen var inne. Den unge munken Martin, just 33 år fyllda, lämnade sitt augustinerkloster och gav sig ut i vinterkylan. Förbi statskyrkan och universitetet, där han just avslutat tre terminers föreläsningar över Romarbrevet.

Det var en tid av nytt uppvaknande för både honom, studenterna och församlingen. Det som mer än något annat upptog Martins tid var frågor kring trons innersta centrum: frälsningen och nåden – hur kan vi som syndare närma oss en helig Gud? Glöden var född ur den inre kamp som utspelades inom honom själv, men som han också ibland kunde se hos sina åhörare, och som han insåg kunde vara avgörande för hela kyrkan i detta nådens år 1517.

Martin hade också noterat att stadsborna alltmer sällan besökte honom för bikt. I stället reste de till grannstäderna och köpte avlatsbrev. De hade blivit allt vanligare, dessa illa förtäckta tiggerier till den enorma basilikan i Rom som den nyvalde påven ville bygga.

Det vände sig i Martins inre vid tanken på hur stadsbor som knappt hade mat för dagen blev skinnade av skrupellösa gårdfarihandlare i syndaförlåtelse för levande och döda anhöriga. Den där Tetzel, som reste runt i landet, hade tydligen dragit otyget ytterligare ett snäpp. Men vad kunde en enkel teolog i lilla Wittenberg göra för att rädda den kyrka han älskade från att förgöras inifrån?             

Den unge munken var en känslornas man. Vissa dagar flödade entusiasmen och han kände sig redo för stora ting, men ibland kom den där vanmakten och förkastelsen över honom som aldrig förr.

Martin återvände hem till klostret och sin cell. Försänkt i djupa tankar satte han sig vid bordet, och som så många gånger förr fattade han sin bläckpenna, utan att riktigt ha bestämt vad han ville skriva. Vem visste vad det kommande året skulle bära i sitt sköte? 

Reformationsåret 2017 är här och med det 500-årsjubiléet av reformationen. Kanske anade Martin Luther att han just 1517 skulle sätta igång en världsvid omvälvning – men troligare är att han helt enkelt bara gick på sin inre maning att 31 oktober detta år skriva sina 95 teser om "ogräset som såddes medan biskoparna sov”, som han beskrev det missbruk med avlatsbrev som han ville hjälpa kyrkans ledning att rycka upp med rötterna.

Historien tog dock en annan vändning. Luthers maning att återföra kyrkan till Bibelns och apostlarnas undervisning hörsammades inte. Reformatorn bannlystes och konflikten drevs upp till nivåer där varken Luther eller påven längre kunde kontrollera dess verkningar.

Martin Luther insåg knappast på förhand vilken sten han satte i rullning när han öppet konfronterade kyrkans olika missgrepp, i stället för att tiga still och hoppas på det bästa. Förvisso fällde Luther också illa tänkta omdömen. I början försvarade han exempelvis judarna och manade dem att omvända sig till Jesus – Messias. När de inte gjorde det blev tonen en helt annan.

Men hans mod och hans utmaning till kyrkan att förkunna hela evangeliet, utan att byta ut det mot människoläror, är en viktig inspiration också för oss, 500 år senare.

Modet att förkunna en obekväm sanning utan att veta om man kommer att bli krossad eller sluta som segrare, är något av det som skiljer män och kvinnor som förvandlar världen från dem som bara flyter med strömmen. Världen 2017 står i stort behov av många verkliga reformatorer.