Vinterkylan är över och den svenska försommaren är här – men de skyhög­­a elpriserna består. Flera ministrar i S-regeringen har antagit strategin att beskriva de galopperande priserna på drivmedel och el med det egenkonstruerade ordet ”Putinpris”, som i skrivande stund har 55 000 träffar på Google.

Det är ett retoriskt slagfärdigt ord, men det ger ett klart bristfälligt perspektiv.

Nye energiministern Khashayar Farmanbar pressades förra veckan hårt i programmet Kaliber i SR:s P1. Helt enligt partihandboken hänvisade han återigen de orimliga elpriserna till Putin, och förklarade dessutom att den stängda kärnkraften inte spelar någon roll och att elbristen kan lösas inom två år med vindkraftparker till havs – det har han läst i expertrapporter.

Kaliber kunde dock visa att allt detta är osant, och det är välkommet att media nu börjar syna regeringens kort.

Vindkraftparker tar uppåt tio år att bygga, inte två. Och de expertrapporter som energiministern hänvisade till existerar inte. Det krävs knappast någon expertkompetens för att se att regeringens bortförklaringar är tämligen ihåliga. Den långsiktiga elbristen och de höga elpriserna i södra Sverige beror inte på Putins agerande, utan är till stor del ett resultat av politiska beslut som stängt fullt fungerande kärnkraftreaktorer.

Väljarna har nog också ett så bra minne att de vet att den värsta elpristoppen kom i december, men kriget i Ukraina inleddes som bekant inte förrän i februari. 

Det är dock uppenbart att Socialdemokraterna är mycket rädda för att väljarna ska straffa regeringen för de skenande priserna på el och drivmedel. Det är därför de nu lägger mångmiljardbelopp på att skicka tillbaka pengar till konsumenterna på dessa två områden – pengar som konsumenterna redan har betalat in mångdubbelt upp via Sveriges höga el- och drivmedelsskatter.

Det är talande att regeringen släppte sin plan på elkompensation en timme före årets första partiledardebatt i riksdagen; motivet att vrida missnöjesvapnet ur oppositionens och medborgarnas händer är uppenbarligen viktigare för regeringen än att hålla statsbudgeten.

Att hantera ett så viktigt område som Sveriges energipolitik genom att kortsiktigt försöka muta väljarna är inte ansvarstagande. Detsamma gäller Khashayar Farmanbars sätt att fara med osanning inför medier och väljare. Energifrågan behöver en miljömässigt och ekonomiskt långsiktig lösning, och då duger det inte med panik­artade pengaregn eller ministrar som inte förstår sitt ansvarsområde.

Kanske vågar vi hoppas på en bättre ordning efter valet.