På valdagen publicerade Expressen en debattartikel med den provocerande rubriken ”Mer än hälften vågar inte stå för sina åsikter”. Artikeln är skriven av Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, och redogör för projektet ”Det öppna samhället”.

Det är en nedslående diagnos av debattklimatet som presenteras. Undersökningar visar hur ”samtalsfrihet och forskningsfrihet begränsas allvarligt av politisk normstyrning, cancelkultur och mobbning i sociala medier, kunskapsförakt, självcensur, och identitetspolitik.” I förlängningen är det ett hot mot demokratin.

Valhemligheten är en viktig aspekt av röstningen. Ingen ska behöva visa vem eller vad man röstar på. Alla röstberättigade ska stå så fria som möjligt från socialt tryck när man lägger ner sin valsedel. Men det utgör en reell fara mot demokratin om samtalsklimatet som föregår röstningen är sådant att människor inte vågar pröva sina tankar eller öppet formulera sina uppfattningar.

Tyvärr är det i den riktningen som vi, enligt Sten Widmalms forskning, rör oss. Det finns i dag en utbredd självcensurskultur, där en majoritet av svenskarna – 53 procent – uppger att de inte vågar uttrycka sig fritt eftersom andra kan finna det stötande. Det är ett demokratiskt problem.

Som Widmalm formulerar det: ”Det tycks finnas en osund föreställning i Sverige om att demokrati mer är till för att skapa konformism och samstämmighet än att öppet kunna tala om känsliga och svåra frågor.”

Ur kristen synvinkel är det extra problematiskt att ”abortmotståndare” tillhör de mest ogillade grupperna. Det kommer inte som en överraskning. Debatten om abort har sedan lång tid tillbaka gått i baklås. Ett seriöst samtal har ersatts av fördömande, argument har bytts ut mot anklagelser, och att vara abortkritiker faller utanför åsiktskorridoren.

Resultatet ser vi i omsvängningen hos Kristdemokraterna. Tidigare önskade de att rätten till liv skulle skrivas in i grundlagen, men nu öppnar de för motsatsen, att rätten till abort ska bli en del av grundlagen.

Liknande förändringar sker i kyrkorna. Skyddet för de ofödda har på många håll blivit en icke-fråga. Känslan är att det inte går att avvika från majoriteten.

Men detta är – oavsett vilken fråga det gäller – en farlig väg att gå. I stället för tystnad eller oreflekterat bejakande av andras tankar behöver vi föra initierade och respektfulla samtal, också om abortfrågan. Prolife – att vara för livet – är den kristna utgångspunkten. För människolivets status avgörs inte genom majoritetsbeslut.