Opinionsläget inför det stundande valet den 11 september förstärker bilden av att riksdagens partilandskap cementeras i tre tydligt större partier (S, SD, M) på 20–30 procent, samt fem förvånansvärt jämnstora småpartier (V, C, KD, L, MP) i intervallet 5–7 procent.

En stor, historisk, och psykologisk förändring vore ifall Moderaterna tappar positionen som landets näst största riksdagsparti, något man varit i 40 år, och att den rollen i stället tas över av Sverigedemokraterna, vilka valdes in i riksdagen så sent som 2010. 

Valvindarna verkar blåsa i den riktningen och uppenbart är att Ulf Kristersson (M) som person och det moderata valbudskapet ”Nu får vi ordning på Sverige” hittills inte har lyckats slå an en vinnande ton hos väljarna. 

Med slokande väljarstöd för V, en plötslig uppryckning för L och MP samt två partier som står och stampar utan att lyckas lyfta (C och KD), är det bäddat för en kamp på tiondelen om vilka partier som kommer att placera sig som nummer 4–8 i storleksordning. 

Inget utesluter ett annat historiskt skifte, nämligen att C, för första gången någonsin sedan demokratins införande, blir riksdagens minsta parti.