Allt som kan skakas gör det också just nu i amerikansk politik. Så här års brukar de två partiernas kandidater normalt vara klara, men 2016 är annorlunda än alla andra valår. I morgon möter de båda täthästarna Clinton och Trump väljarna i New York, den stat de båda räknar som sin hemmabas, men nu flåsas de rejält i nacken av sina förföljare.
På demokratiska sidan har Bernie Sanders nu vunnit sex av de senaste sju staterna och har tydlig medvind. Hillary Clintons ledning är dock fortfarande massiv bland de så kallade superdelegaterna som får rösta på vilken kandidat de vill på konventet, och det är fortfarande nästan självskrivet att hon blir demokraternas kandidat. Men New York är viktigt. Om Clinton trots allt skulle förlora där i morgon försvagar det henne åtskilligt inför höstens presidentval.
Motståndet mot Donald Trump är fortsatt massivt utanför den grupp missnöjesröstare från båda kanter som stödjer hans kandidatur. Han leder fortfarande klart i opinionsmätningarna i New York, men han förlorade överraskande stort mot Ted Cruz förra veckan i Wisconsin, och de senaste veckornas utbrott mot hans motståndare har varit ännu grövre än tidigare.
Samtidigt vrids valrörelsens fokus nu alltmer bort från primärvalen och mot sommarens konvent, där ingen kandidat nu tycks kunna nå de nödvändiga 50 procenten av delegaterna.
Bakom kulisserna pågår nu ett intensivt spel med att välja ut delegaterna till det republikanska konventet. Reglerna skiljer sig mycket åt mellan staterna, och ju krångligare procedur, desto bättre står sig Ted Cruz kampanj. Wyoming utser exempelvis sina delegater via ett lokalt partikonvent, och där tog Cruz i lördags hem samtliga 14 delegater.
Cruz stärker hela tiden sin förmåga att samordna en administration. Trump framstår i stället som en ensam gårdfarihandlare i missnöjespolitik, samtidigt som det blir alltmer uppenbart att han inte behärskar ett uthålligt politiskt arbete.
Trumps svar är att gå till personangrepp och anklaga systemet för att vara riggat. Inför New York-valet i morgon fylls luften av angrepp, populism och personfrågor, snarare än politiska visioner och konkreta förslag.
Den ende kandidat som lyckats bibehålla lugnet är John Kasich, som ligger hopplöst långt efter. Hans hopp är att kunna stå kvar som den ende kvarvarande mogne politikern när sluggerfesten mellan de andra till slut är över. Kanske kan det vara en vinnande strategi till slut.
Men först ska delegater utses och bearbetas under tre månader – en evighet under brinnande valår. Donald Trump har hotat med upplopp om han inte skulle bli utsedd till republikanernas kandidat om han kommer med flest kandidater till konventet. Men Trump missförstår valsystemet; om ingen kandidat når 50 procent i den första valomgången är delegaterna därefter fria att rösta på vilken kandidat de vill.
Den exakta proceduren ska dock först beslutas av en särskild kommitté som beslutar reglerna för konventet. Även för den engagerade framstår systemet som krångligt och demokratiskt oförutsägbart. Kanske kommer 2016 års valcirkus att tvinga USA till en större översyn av sitt valsystem för att om möjligt stärka den demokratiska legitimiteten. I så fall har Donald Trumps kandidatur kanske trots allt fört något positivt med sig.