Vad som utspelas framför våra ögon är att Europa upplever den största flyktingvågen sedan andra världskrigets slut, 1945. Långt över två miljoner ukrainare – grannar till våra grannar – har inte funnit någon annan utväg än att lämna sina hem, städer, byar och fosterland för att försöka sätta sig i säkerhet efter den ryska militärinvasionen den 24 februari.

I stor utsträckning är det kvinnor och barn som flyr, då män i de vapenföra åldrarna 18–60 år enligt ukrainsk lag har skyldighet att stanna kvar och försvara landet. Hjärtskärande avsked äger rum i familj efter familj, i hemmen och vid gränsövergångarna. Frun och barnen lämnar, medan maken stannar kvar för att stå emot den numerärt och i eldkraft – dock inte i stridsmoral – överlägsne fienden.

”Kommer vi att se varandra någon mer gång på denna jord?” är den förtvivlade fråga som den ena ukrainska familjen efter den andra ställer sig.

Det oförsvarliga och folkrättsstridiga angreppskrig och lidande som Putin-regimen och Rysslands krigsmakt utsätter Ukrainas medborgare för är inget annat än ren och skär folktortyr.