SCB:s stora partisympatiundersökning kom i veckan och visar på tapp för Sverigedemokraterna och framgång för Socialdemokraterna. Resultatet följer det normala mönstret att en ny regeringssida brukar gå bakåt i mätningarna, och innebär därigenom ingen överraskning.
Men de första veckorna med ny regering har ändå gett några viktiga läxor för Ulf Kristersson och hans nya ministrar. Framför allt när det gäller löften.
Regeringsskiften följs ofta av en viss besvikelse bland väljarna när allt inte omedelbart blir så bra som man hoppats. Hos SCB märks detta främst på att Sverigedemokraterna backar när de nu för första gången fått ta ansvar som regeringsunderlag, medan Socialdemokraterna går framåt när de nu hamnat i det tacksamma läget att kunna stå bredvid och peka finger.
Den andra tydliga förändringen i veckans mätning är att Centern går tydligt tillbaka. Det är just nu ovisst både vem som ska leda partiet och vilken politik de ska driva i framtiden. Sådant är alltid skadligt för väljarstödet, men om några månader lär läget ha klarnat där.
Tillbakagången för den nya svenska regeringssidan bleknar dock i jämförelse med den ett år gamla norska regeringen med Socialdemokrater och Centerpartiet. Från ett valresultat på knappt 40 procent har stödet för dessa två partier nu kollapsat till 23 procent. ”Uppblåsta förväntningar, oväntade kriser och ett ostadigt politiskt handlag”, anger Svenska Dagbladets ledarsida som förklaring till väjarraset.
Det påminner om att stödet för en regering inte kommer gratis i en demokrati, det måste förtjänas. Och att vinna förtroende bör därför ligga högt på regeringen Kristerssons dagordning. Det är ack så frestande för partiledare att i en valrörelse gå ut med konkreta vallöften kopplade till medborgarnas vardagliga utmaningar. Bensinpriset ska sänkas si och så många kronor, kompensation för de höga elpriserna ska komma det och det datumet.
Men löften har också en baksida: De behöver hållas.
Frågor som i en valrörelse sägs ha enkla lösningar visar sig dock i realiteten ingå i ett ganska komplext nät av andra lagar, EU-regler, och snåriga beslutsvägar hos myndigheter och domstolar. Till detta kommer dessutom andra politiska överväganden och ekonomiska prioriteringar som en regering måste beakta. Politik är en krånglig verksamhet, och det behöver politiker också erkänna i mötet med väljarna.
Det är fullt möjligt, kanske till och med troligt, att de lösningar som regeringen Kristersson nu har valt är den klokaste avvägningen mellan olika intressen. Men elpriskompensationen kommer senare än utlovat, och drivmedelssänkningarna blir inte alls så stora som det sades i valrörelsen. Socialdemokraterna får därmed öppet mål att klaga på löftesbrott.
Det ska förstås tilläggas att inte heller S är utan skuld. Expressens ledarsida har poängterat hur Socialdemokraterna redan har backat från flera av sina löften inför årets val, men nu när de inte längre har makten har media inte granskat dem på samma sätt.
Vi minns också Stefan Löfvens löfte inför valet 2014 om att nå EU:s lägsta arbetslöshet 2020. När löftet gavs låg Sverige på tolfte plats, men när det skulle infrias hade vårt land fallit till plats 22. Ett sådant löfte var lika svåruppnåeligt som Kristdemokraternas förslag att sänka bensinpriset med fem kronor och dieseln med nio.
Tidigare generationers barn fick redan i småskolan lära sig budet att inte bära falskt vittnesbörd. Även i vår tid behöver politiker tänka noga efter innan de ger exakta löften som de dessutom inser kan bli svåra att hålla.