”Det centrala är inte att ha segrat, utan att ha kämpat väl.” Så lyder den mest kända devisen från de olympiska spelens grundare, baron Pierre de Coubertin. Med tiden har dock konkurrensen, dopningen, pengarna och ideologierna fått en allt större plats i idrottens största arrangemang.

En sådan utveckling skapar en alltmer osund situation, framför allt för de tävlande. I årets OS har denna problematik kommit upp till ytan, och den behöver hanteras.

I går blev tyngdlyftaren Laurel Hubbard den förste OS-deltagaren som bytt kön och gått över från herr- till damklassen. Den möjligheten skapar en orimlig tävlingssituation, när en deltagare tillåts tävla med helt andra förutsättningar än de övriga. Uppenbart nervös av stunden misslyckades Hubbard också helt och blev utan resultat i tävlingen.

Det bredaste problemet som dykt upp i årets spel handlar dock om psykisk ohälsa. USA:s kelgris och världens främsta gymnastikstjärna Simone Biles har de senaste åren levt med ett outtalat uppdrag: åk till Tokyo och vinn guld i varje gren du ställer upp i. Den tyngden blev till slut outhärdlig på hennes späda axlar, och efter att ha missat i sin första final valde Biles att hoppa av gren efter gren med hänvisning till sitt mentala mående.

För svensk del har mountainbikecyklisten Jenny Rissveds berättat hur jobbigt hon haft att finna sig i rollen som idrottsstjärna efter sitt oväntade OS-guld 2016. Denna gång kom hon i mål långt efter täten efter fall, punktering och däckbyte. Andra idrottare hade kanske varit förtvivlade med ett sådant resultat; Rissveds var bara glad att det var över.

Nu hoppades hon få vara ifred för journalisterna, när hon äntligen slipper bära upp rollen som regerande olympiamästare.

En idolroll är svår att axla, oavsett om den läggs på musikartister, idrottsutövare eller andra. Media, sponsorer och ideologer har ett stort ansvar för att relationen människa–idrott hamnat i obalans. Det är dessa, och inte de aktiva själva, som drivit på en utveckling som i längden stjälper snarare än hjälper idrottsutövarna.

En människas värde måste ligga i den person man fötts till, snarare än ens prestation eller etikett. Med nästan profetisk klokskap sammanfattade Jenny Rissveds sin önskan inför medierna efter att ha förlorat titeln som olympisk mästare: ”Jag har ett namn, och jag hoppas jag ska få vara Jenny nu.”

Idrott utövas bäst där tävlandet är en glädje och en rättvis kamp mellan människor, snarare än ett uttryck för identiteter och titlar. På så sätt kan också de olympiska spelen återvinna den vision som de Coubertin en gång sådde.