Moderaten Hanif Bali är inte en riksdagsman som skräder orden eller tänker taktiskt innan han tycker till. Ibland är sådana personer nyttiga. De rör om i grytan, och kan uppmärksamma viktiga sakfrågor som andra tassar runt. I våras fick han också betala det politiska priset att bli petad från sitt riksdagsutskott för att ha gått emot partilinjen och röstat för att klassa IS gärningar som folkmord.

Hanif Bali är från Iran, men samtidigt en tuff islamkritiker. Nu har han på Twitter förklarat profeten Muhammed för pedofil. Det var inte ett omdöme nedtecknat i hastigt mod; han har efteråt förtydligat att han menar precis det han skriver.

Historiska fakta är att profeten Muhammed tog sig många hustrur, varav han fullbordade äktenskapet med den yngsta, Aisha, när hon var endast nio år. Detta är ett av de mer uppseendeväckande inslagen ur Muhammeds liv, och något som både muslimer och andra behöver förhålla sig till.  

Religionsfrihet innebär full rätt att kritisera den historiske personen Muhammed, både som privatperson och som ledare. Alla ska också ha full rätt att avvisa Muhammed som Profeten med stort P utan att utsättas för våld eller hot. Flera muslimska länder har dock hädelselagar där M-riksdagsmannen skulle hamna i direkt livsfara för sina ord.

Betyder det att vi alla bör bli lite mer som Hanif Bali? Lite mera pang på rödbetan, inga krusiduller? Nej, inte nödvändigtvis. Det vi behöver är fler som vågar bryta sig ur den trånga åsiktskorridoren och tala klarspråk om kontroversiella ämnen. Men klarspråk är inte detsamma som att använda uttryckssätt som sårar eller provocerar bara för sakens skull.

Hån och aktiv förföljelse är dock vardag för en annan grupp: kristna. Världen idag berättade i fredags om hur IS nu riktar sin hotfulla retorik ännu tydligare mot just kristendomen. I de fall som kristna utsätts för verbala eller fysiska angrepp svarar de ofta med tyst lidande, och ibland i ord som förklarar det sårande eller vanvördiga i angreppet. Angriparen vet däremot att man knappast riskerar att mötas av bomber och halshuggning. För kristna har förtal och förföljelse under tvåtusen år varit en obehaglig men ändå naturlig del av lärjungaskapet.

I avsaknad av våldsamma reaktioner fortsätter vissa därför att på olika sätt förhåna kristna bekännare och deras tro på ett sätt man ogärna gör med andra religioner. Framför allt inte när det gäller islam. Hädande eller nedlåtande uttryck mot muslimers tro brukar nämligen ofta mötas med avsevärt våldsammare medel. Vi minns upploppen efter de danska Muhammedkarikatyrerna, mordhoten och försöken att också mörda Lars Vilks efter hans teckning av Muhammed som rondellhund, och naturligtvis fjolårets terrordåd mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo.

I en öppen demokrati ska varje religion och ideologi kunna ta en saklig kritik, ja, det är till och med tillåtet att fälla dumdristiga eller direkt felaktiga omdömen utan att behöva frukta för våldsdåd från dem som eventuellt upplever sig kränkta. Men det är lika rimligt att alla grupper i samhället väljer att också behandla andra med samma respekt som man själv önskar få. Jesus själv var ett lysande exempel på en man där hård kritik och djupaste kärlek gick hand i hand. Honom skulle alla grupper i samhället göra väl i att lära av.