I min sista ledare 2017 skrev jag på temat skakningarnas tid. I en tillbakablick över åren som gått konstaterade jag att Sverige befunnit sig i en skakningsprocess. Mina exempel för 2017 var #metoo och Transportstyrelsen. För 2016 var de Panamahärvan, Macchiariniaffären och skandalerna inom Kommunal. Och bara fyra månader in i 2018 kan vi konstatera att det var långt ifrån slut med detta. Just nu är det debaclet med Svenska Akademin som är på var mans läppar; till detta kan läggas de många turerna kring Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Vad är det egentligen som händer i allt detta? Det är naturligtvis flera saker. Någonting att glädjas åt är att vi gång på gång har kunnat iaktta den tredje statsmakten – media – när den är som bäst. Den granskande journalistiken har firat triumf efter triumf, och det är viktigt att vi ser att detta är ett sundhetstecken. Det är sådant som inte sker i diktaturer.
Samtidigt måste vi konstatera att den bild som träder fram av det svenska etablissemanget – fackförbund, politiker, företagsledare, kulturinstitutioner – är beklämmande. Det som har rullats upp är en både lång och snårig härva av girighet, maktmissbruk, nonchalans, utsvävningar och korruption. Om detta inte får konsekvenser för vår svenska självbild, vet jag inte vad som krävs för att inse att vi har problem i vårt land. Även svenskar är syndare – och det ser sannerligen inte ut att gå åt rätt håll.
Därmed är vi också inne på den andliga dimensionen av vad som sker. Och den mest träffande bilden för detta är kanske att vi i Sverige håller på att kläs av vår stolthet.
Låt oss ta Svenska Akademien som exempel. Akademien är en av Sveriges mest betydelsefulla kulturinstitutioner. Den grundades 1786, och har genom Alfred Nobels testamente fått det hedersamma uppdraget att utse Nobelpristagaren i litteratur. När Akademiens namn släpas i smutsen, leder det följaktligen till att även nobelpriset solkas ned – ett av Sveriges starkaste varumärken.
Detta kan man sörja över. Men man kan också fundera ett varv till. För den osunda kultur som har visat sig råda inom kretsen kring de aderton är faktiskt hårresande. Det är illa nog med kompisstyret och de återkommande jävssituationerna. Men efter att ha lästDN:s reportage om den så kallade kulturprofilen, kan man inte annat än dra slutsatsen att vi här har att göra med en person som tycks ha utfört mycket klandervärda handlingar. Han har dessutom skyddats av akademiledamöterna under årtionden. Att inse att dessa saker pågått i hjärtat av det svenska kulturlivet får det att vända sig i magen.
Därmed är vi tillbaka i ledartexten från 2017. Där skrev jag nämligen att de skakningar vi dittills hade bevittnat var något att välkomna. Guds rike är sanningens rike, och när falskhet, orättfärdighet och hyckleri blir avslöjat är det alltid något gott.
Samma sak måste rimligen sägas även om den senaste tidens avslöjanden. Kanske är det så att hela den nuvarande Akademien – i nuläget handlar det om elva återstående ledamöter – måste avgå för att skapa förutsättningar för en nystart. Under alla omständigheter är det mycket som behöver vädras ut.
Inte nödvändigtvis att Svenska Akademien ska bli en alltigenom demokratisk institution. Det finns trots allt en poäng med den frihet från politiska nycker som har präglat Akademiens arbete, där de livslånga förordnandena i vissa fall har spelat en positiv roll. Hellre kungen än den normkritiska Alice Bah Kuhnke som beskyddare över de adertons arbete!
Men något måste ändå göras. Och ur ett andligt perspektiv måste detta något inbegripa vad som brukar beskrivas med ordet omvändelse. Jesu ord till Laodicea behöver ljuda både över Svenska Akademien och över vårt land i stort:”Du säger: Jag är rik, jag har fått rikedom och behöver ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig, ynklig, fattig, blind och naken. Jag råder dig att köpa guld av mig som är renat i eld så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med så att du kan se.”