Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Svensken tror sig leva på civilisationens höjdpunkt

Ledare · Publicerad 00:01, 14 jun 2017

Lever vi på civilisationens höjdpunkt? När frågan formuleras på detta sätt kan den kanske uppfattas som provocerande. Om inte annat borde den ju krocka en del med den svenska jantelagen. Men faktum är att det finns många tecken på att vi i Sverige odlar en självbild som kan sägas uttrycka just denna hållning.

Rent historiskt behöver vi gå långt tillbaka för att hitta de första spåren av denna attityd. Såväl 16- och 1700-talets stormaktsambitioner som 1800-talets nationalromantik kan läggas med i potten. Fråga våra nordiska grannar, så får du höra både det ena och det andra om det svenska storebrorskomplexet!

I mer modern tid har vi förstås uppbyggandet av det svenska folkhemmet, för att inte tala om Sveriges ofta självpåtagna roll som världssamvete. Ofta har vi ansett oss ha mycket att lära ut till andra – men inte alltid så mycket att lära av dem.

Tyvärr tycks denna hållning vara mer, snarare än mindre, påtaglig när vi kommer till den yngre generationen. Den polskfödde universitetsläraren Krzysztof Bak skrev för några år sedan en kulturkrönika i DN där han reflekterade kring den hållning som slog emot honom i de svenska lärosalarna: ”Det som skiljer mina svenska studenter från deras kontinentala kolleger”, skrev han, ”är att de tenderar att ge färdiga svar innan de ens börjat fråga.” Och vidare: ”De resonerar ungefär så här: historien har arbetat länge och hårt med en enda tanke i sikte: att framproducera mig. Nu när jag äntligen finns i världen har historien helt sonika gått i pension.”

Ett konkret exempel på detta är från Baks sida att hans svenska studenter ser det som självklart att, i mötet med texter från ett tidigare århundrade, döma ut författaren för att hans eller hennes åsikter inte harmonierade med den rådande ideologin. ”De klassiska författarna läxas upp för att de berömmer krig, för att de inte tillräckligt stöder arbetarklassen, för att de tjänar patriarkatet, för att de förtrycker minoriteter etcetera”, skriver Bak och konstaterar: ”Den kritik mina studenter vid Stockholms universitet brukar formulera mot antika och medeltida författare, bygger i regel på begrepp som konstruerades minst tusen år efter de berörda författarnas död. Studenter öppnar alltför sällan den sortens metareflektion. I deras ögon är de gamla författarna helt enkelt onda eller dumma.”

Det står förstås var och en fritt att inte hålla med vare sig Aristoteles, Paulus eller Augustinus. Men den attityd som detta mönster kan ses som ett uttryck för borde ändå vara grund för en viss oro. Både ödmjukhet och självinsikt brukar trots allt betraktas som klädsamt, och när dygder som dessa lyser med sin frånvaro finns det en överhängande risk att fallet blir djupt. Som Ordspråksbokens författare uttrycker det hela: ”Stolthet går före undergång och högmod går före fall.

Som jämförelse kan vi påminna oss om den respekt för dem som gått före som har varit ett så utmärkande drag hos många av tidigare generationers lärde. Den brittiske matematikern och filosofen Alfred North Whitehead (1861–1947) har gått till historien för sin beskrivning av den europeiska filosofiska traditionen som ”en serie fotnoter till Platon”. Naturvetaren Isaac Newton (1642–1727) uttryckte något liknande när han sa att ”om jag har sett längre, är det genom att stå på jättarnas axlar”.

Detta ska alltså jämföras med en generation svenskar som tycks tro att 2010-talets Sverige är den i alla avseenden mest upplysta epoken i mänsklighetens historia. Som gladeligen kan kasta av sig ”oket” av 1 000 års prägel av den kristna tron, och som frimodigt missionerar världen över för att få genomslag för just sin syn på hbtq-rättigheter, reproduktiv hälsa och konfliktlösning.

Det vore fel att inte erkänna att det finns mycket att vara tacksam för i dagens svenska samhälle. Men att ta för givet att vi lever i civilisationens höjdpunkt är ändå att gå på tok för långt. Sanningen är väl i stället att varje epok har både svagheter och förtjänster, och att bara den som nyfiket och ödmjukt vågar ösa även ur historiens källor kan vara rustad för att ta sig an sin egen tids politiska, sociala och etiska utmaningar.

Sanningen är väl i stället att varje epok har både svagheter och förtjänster, och att bara den som nyfiket och ödmjukt vågar ösa även ur historiens källor kan vara rustad för att ta sig an sin egen tids politiska, sociala och etiska utmaningar.

Svenska kyrkan försvarar ny tolkning

Bibeltext. Berättelsen om David och Jonatan kan ha handlat om en parrelation. Det hävdar Cristina Grenholm, kyrkosekreterare vid kyrkokansliet och samordnare av...

Hur kan vi se på när antisemitismen tilltar?

Ledare Judar i Europa Hela 90 procent av judarna i Europa anser att antisemitismen har tilltagit de senaste fem åren. De alarmerande siffrorna presenteras i en ny studie...