Två socialdemokratiska statsministrar, Danmarks Mette Frederiksen och Sveriges Magdalena Andersson, har mycket olika samhällssyn. Andersson är den äldre av de två, men den tio år yngre Frederiksen verkar vara den klokare.
Medan Magdalena Andersson under sitt dryga halvår som statsminister agerat för att öka en redan hård kontroll över det hukande civilsamhället går Mette Frederiksen i motsatt riktning och signalerar att civilsamhället ska stärkas. Inför det danska riksdagsval som ska hållas senast i juni 2023 säger hon till Nyhetsbyrån News Öresund att det på hennes egen dagordning finns mindre byråkrati och krav i den offentliga sektorn. Och hon levererar en häpnadsväckande självkritik: ”Den utveckling som har skett i vårt välfärdssamhälle under min livstid har i princip varit fel.”
Denna utveckling har i Sverige drivits längre än någon annanstans. Hård styrning, inte minst ekonomiskt, och allt strängare kvoteringsregler har i princip berövat medborgarna möjlighet att forma sin egen tillvaro. Den som inte följer statens påbud riskerar att råka illa ut. Ytterligare steg i samma riktning har aviserats, till exempel skärpta kvoteringar av föräldraledigheten.
Också på skolområdet går Mette Frederiksen en självständig väg. Efter att i sin ungdom ha låtit ungefär som nu den svenska statsministern har Frederiksen ändrat inställning till friskolor. Kritiken blev hård när dottern började första klass i en friskola, men Frederiksen svarade att hennes uppfattning nyanserats och att det vore fel att låta politiska principer hindra dottern att gå i en skola som passade henne.
Magdalena Andersson går som bekant motsatt väg: de svenska friskolorna ska bekämpas, framför allt de som har en religiös värdegrund. Ett lagförslag har, som Världen idag redogjorde för i lördagens tidning, presenterats med innebörden att inga nya sådana skolor ska få etableringstillstånd.
Också i övrigt signaleras ingrepp i den grundlagsfästa religionsfriheten. Justitieminister Morgan Johansson meddelade nyligen, efter ett sedvanligt förarbete av ”liberala” (läs socialdemokratiska) Dagens Nyheter, att kristen själavård på sexuallivets område kan komma att förbjudas. Också i övrigt utsätts det kristna livet ständigt för nedsvärtning, hån och förakt.
En helt annan attityd har den danska statsministern, som framhåller kristendomen som en viktig grundpelare i det danska samhället (Världen idag 7/7). I sin podd ”Statsministern undrar” beskriver Frederiksen den danska folkkyrkan som ”något av det viktigaste i samhället därför att den utgör en andlig och vardaglig fysisk ram kring något av det viktigaste i våra liv”.
I Danmark lever statskyrkan kvar, i Sverige är den frikopplad från staten men hårdare styrd än tidigare, ungefär som under den sovjetiska kommunisttiden då kyrkan tilläts existera men kontrollerades och motarbetades. Magdalena Andersson borde blicka över sundet och se att det finns andra vägar att gå än den förkvävande kontrollens väg. Frihetens och humanismens väg är överlägsen maktspråkets väg.