År 49 f Kr stod Julius Caesar vid floden Rubicon, som utgjorde gränsen till italienska halvön. Senaten i Rom hade ställt ultimatum till den makthungrige fältherren: Du få inte ta med din armé över floden. Caesar tvekade inte. Med orden ”Tärningen är kastad” ledde han sina soldater över floden, utan att ha en aning om hur den tänkta tärningen skulle landa. Men nu fanns inte längre någon väg tillbaka.
Den svenska sommaren 2017 är den politiskt mest omtumlande på mycket länge. När Alliansen i onsdags morse meddelade att de nu kommer att begära misstroendevotum mot tre ministrar korsade även de sin Rubicon och höjde den politiska konflikten till en konfliktnivå där det inte längre fanns någon väg tillbaka.
På torsdagsförmiddagen svarade Stefan Löfven på utmaningen med att ombilda sin regering. Han högg inte på betet att dra till full strid som när han i december 2014 spelade ut nyvalskortet – och vann åtminstone en delseger genom decemberöverenskommelsen.
IT-skandalen på Transportstyrelsen är mycket allvarlig, och ledde fullt rimligt till att generaldirektören som frankt satte lagar och regler ur spel fick sparken och lagfördes. Nu har några statsråd offrats som resultat av det oerhört usla kontrollsystemet som gjorde att säkerhetsklassad information om Sveriges infrastruktur kunde röjas för främmande makt.
Löfven löste problemet genom att flytta undan Ygeman till en fortsatt stark position där riksdagen inte kan komma åt honom. Det märkliga är dock att Löfven riskerade den här upptrappningen genom att inte sparka Anna Johansson omedelbart när denna härva började rullas ut. Hon har hela tiden hänvisat till att hon inget visste och därför är utan skuld. Men det är självfallet aldrig en hållbar ursäkt för en minister, som helt enkelt måste skapa strukturer där man kan kontrollera vad som händer i sitt fögderi.
Flera av de nya korten i Löfvens nya ministär är väntade inslag. Det fanns dock några outtalade tecken att notera. Det var nästan som på forn(S)tora dagar. Inte en miljöpartist fanns närvarande på estraden när den nya regeringen skulle presenteras. Signalen var att det idag är Stefan Löfven och Socialdemokraterna som styr landet. Ett orostecken att ta fasta på är också att Annika Strandhäll nu får ett utökat ansvar. Hon är en stridbar ideolog som flera gånger har dragit ut till provokativa angrepp mot traditionella värden. Här finns farhågor när hon nu får ansvaret för hela socialdepartementet, inklusive sjukvårdsfrågor och ärenden som rör landets familjer.
Den starkaste stridsåtgärden från tidigare fackpampen Löfven är att han tydligt lyfte sitt svärd till försvar för Peter Hultqvist. Därmed ligger bollen åter hos Alliansen. När Anna Kinberg Batra under onsdagen gick över Rubicon såg hon under ett kort tag statsministerposten fladdra förbi framför sin inre blick, innan Löfven återtog initiativet. Den stora utmaningen för henne och Alliansen är nu om de ska löpa linan ut och fortsätta initiativet att avsätta Hultqvist.
Det var rätt av Alliansen att ställa saken på sin spets när statsminister Löfven länge försökte sopa det stora säkerhetsslarvet på Transportstyrelsen under mattan. Men ska de nu våga dra till riksdagen med blanka vapen och genomföra misstroendevotumet mot Hultqvist? Eller vågar moderatledaren, som är i desperat behov av att ta politiskt befäl, låta bli?
Det är det som är risken med att korsa Rubicon. Ingen vet hur vägen går på andra sidan, mer än att den kan bli mycket konfliktfylld.
