Julen är här – normalt en tid för gemenskap och förundrad glädje. Men i år blir högtiden mer annorlunda än någon av oss kan minnas. Högtiden präglas i år av social isolering och kollektiv oro över ett osynligt virus.

Det är som om vår tid har förträngt julens bakgrund och glädjebud. Ett budskap som just i år på ett fascinerande sätt manifesterats på själva stjärnhimlen.

Alla sockersöta julkrubbor, kompletta med husdjur, glorior och finklädda herdar och vise män, kan ge ett tillrättalagt intryck som riskerar att skymma verkligheten kring Jesu födelse. Situationen var mycket bekymmersam: I tusen år hade löftena om den kommande Messias förkunnats, men de senaste seklerna hade profetrösterna tystnat.

Politiskt hade läget stadigt försämrats. Israels folk hade splittrats, besegrats, bortförts, återkommit som en spillra, och erövrats igen. Nu var folket ockuperat av det kraftfulla Rom, styrda av den paranoide lydkungen Herodes. Den omtalade Messias dröjde, skulle räddningen någonsin komma?

Jesajas ord om folket som vandrar i mörkret och får se ett stort ljus förmedlas ofta på ett förenklat sätt som inte visar hela bilden. Verserna precis före Jesaja 9 – kapitelindelningen finns som bekant inte i grundtexten – visar bättre folkets vånda före Messias ankomst, en vånda som känns märkligt bekant detta år: I sin nöd kommer människorna att ”brista ut i raseri och förbanna sin kung och sin Gud. De ska vända blicken uppåt och de ska se ner på jorden, men se, där är bara nöd och mörker, natt och ångest. De är utkastade i djupaste mörker” (8:21–22).

Det är då, när natten aldrig tycks ta slut, som texten vänder och berättar att mörkret ska ge vika, och ljuset ska stråla fram. Ett barn ska bli oss fött, en son ska bli oss given. Men Messias kom inte till en lättsam tid – han kom när ångesten drev människorna till rasande förbannelser mot sina politiska ledare.

Parallellen till julen 2020 är inte svår att se.

Ett förunderligt sammanträffande har också just i år visat sig i skyn – som av en ren händelse på årets mörkaste dag. Jupiter och Saturnus syntes den 21 december närmare på stjärnhimlen än de gjort på 800 år. Märkligt nog skedde samma sak år 7 f Kr – det år då de flesta forskare placerar Jesu födelse. Då möttes Jupiter och Saturnus inte mindre än tre gånger i Fiskens stjärntecken på himlavalvet.

Kanske var det just detta som Matteus beskrev när de vise männen såg stjärnan gå upp i Österlandet och som sedan åter visade sig och ledde dem till krubban i Betlehem och det barn som skulle förvandla världen?

Jesajas profetia sätter fyra namn på den Messias som ska födas. I den ångest och nöd som präglat världen i år framstår det första namnet som viktigast: Underbar i råd.

Ängelns budskap till mänskligheten, då som nu, lyder: ”Var inte rädda!” Det budskapet sändes inte till jorden för en tid av medvind; det kom just för en tid av ångest och skräck inför en fiende som människorna såg som övermäktig. På den tiden var fienden rustad med häst och svärd; i vår tid står ett litet virus i fokus för människornas fruktan.

Den djupaste nöden kan paradoxalt nog öppna våra ögon för den största glädjen. När ängeln bar bud om en stor glädje och frid på jorden var det inför åhörare som törstade efter Messias ankomst. Budet kom till de herdar som levde ute på fälten, isolerade från stadens liv.

Stjärnan är en påminnelse om Guds trofasthet, då och nu. Vi må vara fysiskt åtskilda denna jul, men i ande och själ kan vi förenas i förundran inför den Gud som stigit ner till vårt mörker. Kristus till jorden är kommen – trots alla orosmoln finns det hopp för morgondagen!