En brakförlust för Magdalena Andersson. Det var resultatet av matchen mot Ulf Kristersson, när de båda på olika håll i landet höll sina sommartal på söndagen. Kristersson är van att valtala, Andersson uppenbart ovan och därtill obekväm.
Men framför allt: Det är svårt att sälja in budskapet ”Sverige kan bättre” och med det beskedet begära förtroende från väljarna, när man själv har suttit vid makten i åtta år och styrt den svenska utvecklingen under decennier. För väljarna måste det vara svårt att förstå Socialdemokraternas omsvängning, från hundra procents avståndstagande till lika stor uppslutning bakom Sverigedemokraternas syn på svensk invandringspolitik.
Den av Socialdemokraterna länge försummade bekämpningen av gängkriminell brottslighet har lett Sverige till en topplacering när det gäller våld och otrygghet i samhället. Under lång tid förknippades det med rasism att med oro peka på denna utveckling. Nu måste Magdalena Andersson göra detta till sin främsta valfråga för att hålla kvar sina kärnväljare.
Här kan man tala om försummad verklighetskontakt och bristande handlingskraft under lång tid.
Även Kristersson fokuserade i sitt sommartal på invandring och utanförskap, men från en annan utgångspunkt. Fler i arbete och minskade bidrag var enligt honom det som skulle åstadkomma integration i det svenska samhället och därmed minska de kriminella gängens makt över familjer och utanförskapsområden.
Det är en linje som även Magdalena Andersson driver; invandrarkvinnor ska hjälpas att ta de steg ut på arbetsmarknaden som svenska kvinnor tog – eller tvingades ta – för några decennier sedan. Det finns en samsyn mellan de två största partierna, och även andra partier, som vuxit under de senaste decennierna.
Varken Andersson eller Kristersson fann det angeläget att uppmärksamma majoriteten svenskars vardagssituation, bortsett från den otrygghet som gängen skapar. Inte ett ord om familjens betydelse, om föräldrars betydelse, om deras möjlighet att se till sina barns behov, eller om äldres insatser för att underlätta för sina barn och barnbarn.
Inte heller något om barns, och för den delen vuxnas, växande psykiska ohälsa eller av deras allt större upplevelse av stress. Inte heller något om det civila samhällets betydelse, ideella organisationer, församlingar, studieförbund, hembygdsrörelse, och mycket mer som formar samhället.
Andersson angrep förstås friskolorna och påstod ogenerat att stök i de kommunala skolorna var friskolornas fel.
För politikerna är samhället de politiska besluten. Att det efter valet handlar om att sy ihop en regeringsduglig lösning är både Andersson och Kristersson medvetna om. Det valet handlar om är vem som ska kunna göra anspråk på statsministerposten. Andersson och Kristersson skulle kunna samverka, men leder i dag var sitt lag.
Skulle söndagens sommartal fälla avgörandet dem emellan, är det fördel Kristersson.