Skottland har på senare år utvecklat en allt radikalare progressivism. Den senaste tiden har försteministern Nicola Sturgeon och hennes parti SNP dock åkt på flera bakslag. Den inslagna färden tycks på god väg att vingla ner i diket.

Det kan ge viktiga lärdomar, även för andra länder som drar i samma riktning. 

Världen idag rapporterade häromdagen om den brottsdömde skotske man som nu identifierar sig som kvinna. Domen gällde det ovanliga brottet att ha våldtagit två kvinnor med ”her penis” (sin, som i hennes, penis). Brittiska medier har därefter grävt fram flera tidigare övergreppsliknande situationer mot kvinnor utan att någon satt stopp, eftersom brottslingen kunde undgå granskning genom att identifiera sig som trans. 

Detta är bara ett av många områden där den skotska allmänheten nu börjar slå tillbaka mot Nicola Sturgeon. Att hennes parti kallas nationalistiskt är något vilseledande, eftersom deras politik snarast bör beskrivas som en radikal form av social ingenjörskonst, där lösningen på alla samhällsproblem är att kasta ut traditionella normer. 

Ett sådant projekt får dock konsekvenser, där vissa troligen inte var planerade.

Skottland har också infört en ny utbildningspolitik byggd på positiv särbehandling, där studenter går före i kön om de till exempel har hälsoproblem, är flyktingar eller kommer från ekonomiskt utsatta områden. Det har dock lett till att andelen inkvoterade bland årets antagna juridikstudenter i Edinburgh har blivit 100 procent.

Universitetet som helhet har däremot en anmärkningsvärt stor andel studenter från de allra rikaste grupperna – de som själva kan betala sin utbildning. Medelklassen har i princip helt utraderats på universiteten. Det krävs knappast en doktorsexamen för att inse att detta skulle kunna bli följden av en medveten snedfördelning, och det är också ganska lätt att räkna ut att detta knappast bär god frukt för någon. 

Verkligheten börjar nu till slut komma ikapp den skotska radikalismen. Regeringen i London stoppade nyligen den nya skotska translagen, som drastiskt ville förenkla möjligheten att byta kön. Den egna befolkningen börjar också protestera mot att Skottland blivit fångar hos vad tidningen The Telegraph kallat ”woke-aktivister som predikar en ny religion av progressivt vansinne”.

Denna analys borde väcka eftertanke bland utopiska samhällsomvandlare på universitet och i politiska korridorer. Men den borde också ge relevanta motfrågor, av typen: Är det helt säkert att uppror mot traditioner och normer alltid slutar lyckligt – eller borde samhällen hellre byggas på beprövad erfarenhet?