Försommaren är här, och med den vaknar också sedvanliga allergier. Så här i skolavslutningstid är det dock inte blomsterprakten som väcker de starkaste allergiska reaktionerna, utan snarare de kyrkobyggnader där svenska skolor traditionellt har velat hålla sin sommaravslutning.
Vi kan dock notera en viktig detalj: Allergierna sitter hos vissa uppsatta beslutsfattare och politiker, inte hos befolkningen i stort. SOM-institutet vid Göteborgs universitet visade förra veckan att en överväldigande majoritet bland invånarna vill tillåta skolavslutningar i kyrkan. Bara fem procent vill förbjuda dem. Ändå finns osäkerheten kvar hos många skolledare, vågar vi verkligen vara i kyrkan?
Orsaken till det här vacklandet är att reaktionerna från religionskritikerna ofta är så starka att konflikträdda svenskar drar sig tillbaka. Sekulariseringens förkämpar har under senaste seklet agerat målmedvetet för att pressa bort kristendomen ur det offentliga rummet in i en totalt privat sfär.
Låt oss ta en intressant parallell från USA i förra veckan. I skuggan av den sparkade FBI-chefen James Comeys vittnesmål frågade senaten även ut Russell Vought, föreslagen som ny chef för Vita husets budgetavdelning. Vought är en normal, bibeltroende kristen, och utifrån detta inledde tidigare presidentkandidaten Bernie Sanders en tirad av frågor om teologi och inställning till andra religioner. Den utfrågade verkade finna situationen märklig, men förklarade rakt och tydligt sin position som kristen, varpå Sanders slog fast att en sådan person inte borde accepteras till ett högt ämbete.
Vi lever i en tid där pressen mot religion, framför allt bibelförankrad kristendom, kan vara oerhört hård. Som ofta konflikträdda svenskar vill vi så gärna att alla ska tycka om oss, och därför viker vi alltför ofta undan innan någon ens skjutit i väg någon kritiksalva. Här kommer två förslag till strategier för att hantera trycket när det kommer.
För det första: lagen är vår vän, inte vår fiende. När Russell Vought uttalade sig tydligt som kristen i senaten, vilade han tryggt på USA:s konstitution, som säger att ingen får avkrävas någon speciell trosåskådning för att få inneha ett offentligt ämbete. Även i Sverige kan vi hänvisa till att lagen ger alla medborgare – även frispråkiga bibeltroende kristna – rätt till alla typer av anställning och uppdrag, på samma villkor som alla andra. Som tillägg har ju riksdagen nu också – efter vissa krumbukter – förtydligat i skollagen att psalmsång och andra kristna inslag är tillåtna vid skolavslutningar och andra speciella besök i kyrkan. Lagen slår fast religionsfriheten och övriga rättigheter, men lagen betyder bara något om människor också vågar stödja sig på den.
Och för det andra gör vi väl i att precis som Russell Vought frimodigt stå kvar när angreppen kommer. Det vinner alltid mer respekt i längden, framför allt när vi påminner oss om att kristen tradition har en långt starkare förankring i folkdjupet än man kan tro när man läser pressens opinionsspalter. Svenska folket uppskattar att samlas till skolavslutning i kyrkan till högtid och tradition, och vi bör inte av felriktad snällhet falla undan för krav från dem som knappast vill ge sig förrän varje religiöst uttryck i det offentliga rummet är helt utsuddat. Det skulle i så fall bli ett hjärtinnerligen trist samhälle.
Låt oss hellre se blomstertiden an med frimodighet och glädje, och instämma i orden från den omdiskuterade men vackra psalmen:
Min själ, upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång
Till den som vill oss nära och fröjda på en gång