Vad är sanning? Finns det en objektiv sanning, eller är sanningen flytande och temporär? Eftersom sanningsdefinitionen sitter hos observatören, och inte i objektet, innebär det då att det som är sant för mig inte nödvändigtvis är sant för dig?

Frågor av denna art har i årtusenden sysselsatt filosofer, teologer och vetenskapsmän i sökandet efter den där stabila orubbliga punkten i tillvaron. ”Arkimedisk punkt” är ett berömt uttryck som bygger på ett citat av den gamle matematikern och filosofen Arkimedes (257–212 f Kr) som skrev: ”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba jorden.”

Inom matematik och fysik mejslas distinkta sanningsdefinitioner fram när det gäller objektiva värden för diverse naturkonstanter. Ljusets hastighet, cirkelns omkrets och väteatomens vikt är specifikt definierade mått som objektivt omfattas av alla.

Men ju djupare forskarna tränger in i universums minsta enheter desto mer snurrar definitionerna, och vissa antaganden, närmast trosliknande steg, måsta tas för att förstå alltings existens. Varför finns något överhuvudtaget? ”Om kvantmekanismen inte gör dig yr har du inte förstått något som helst”, skriver Niels Bohr, en av kvantmekanismens fäder. Och än i dag, över hundra år senare, väcker kvantfysikens beteende stor förundran hos forskarna.

Inom biologin råder en liknande förundran ju djupare forskarna tränger in i livets extrema komplexitet och dna-kodens närmast ofattbara snillrika konstruktion. Vetenskapsfilosofen Stephen C Meyers bok Signaturen i cellen (nyligen översatt till svenska på Timoteus förlag) tydliggör detta med all sin kraft. Vem har kodat dna?

Sökandet efter mer förfinande definitioner av sanning inom dessa stora fält som fysik, matematik och biologi är alltså ständigt i rörelse, men inte på det sättet att frågorna blir mindre och enklare utan snarare fler och djupare. Hur har all denna ofattbart finjusterade verklighet kunnat komma till, och varför?

Det är ett trossteg att anta åsikten om att ett högre väsen ligger bakom allt detta, likaväl som det är ett trossteg – ett ännu större steg – att anta att ingenting, plus slump och tid, råkat allting. Hur kan inget råka allt?

Trons språk är en inre övertygelse om att bakom allt, universums tillkomst och livets komplexitet, finns en Skapare – ett högintelligent evigt existerande väsen – vars vilja är orsaken till alltings existens. Trons språk säger vidare att människan är utvald av Gud och att hon är en sökare efter mening och sanning. Evigheten är lagd i människans hjärta och hon finner inte frid förrän i kontakten med sin Skapare.

Trons språk säger att denna Skapare har klivit in i historien och uppenbarat syftet med människans existens genom att välja ut en man (Abraham), ett folk (judarna) och ett land (Israel) där en frälsare (Messias) skulle födas och bli ett stort ljus för världen.

Denna frälsningshistoria finns nedtecknad av ögonvittnen i de heliga Skrifterna (Bibeln), som alltså uppenbarat Guds vilja.

Trons folk prövar därför alla sanningsanspråk, både i ursprungsfrågor och moraliska frågor, mot Skriftens uppenbarelse. Vad står skrivet? Bibeln är ingen vetenskaplig avhandling, men den pekar mot sanningen och vägleder trons folk i fråga om världsbild och livsstil.

Men om sanningen endast är opersonlig kan man inte älska den; man älskar inte principer och lagar. Gud har därför, i sin visdom, låtit Sanningen personifierats i Jesus Kristus så att hans efterföljare blir sanningsbärare, inte av principer och lagar, utan av relationen med Sanningen själv.

I Kristus, käre Arkimedes, har vi funnit den fasta punkten som kan få jorden att rubbas.