Blott Sverige svenska stollerier har! Så skulle man kort kunna kommentera veckans uppmärksammade tilltag från Melodi­festivalen att förbjuda alla bidrag med mer än en låtskrivare om inte minst en kvinna ingår i skaran.

Den nya regeln är tokig på en mängd sätt, men den är också en del av ett större mönster. 

Att resa uppenbart kontraintuitiva hinder för att ändra naturliga flöden är sällan lyckat. I det här fallet hade det varit enklare om Melodi­festivalens ledning hade bytt ut sig själva, om de nu haft så svårt att välja bidrag av kvinnliga upphovsmän.

Huvudproblemet är dock inte att enskilda grindvakter – som exempelvis Melodi­festivalen själva – råkar glömma bort mångfaldsfaktorn när de fördelar uppdrag. Det allvarligaste problemet är att de inte förstår vad verklig mångfald är, och därför ständigt misslyckas med att förverkliga den.

Sann mångfald betyder inte att varje urvalsgrupp innehåller en exakt statistisk normalfördelning av olika fysiska eller medfödda egenskaper. Själv tillhör jag minoriteten vänsterhänta, men har aldrig kommit på tanken att kräva att andelen vänsterhänta alltid ska uppgå till X procent av utvalda grupper. Helt enkelt för att det inte är en relevant urvalsprincip.

Samma sak kan gälla en lång rad andra fysiska eller psykiska kännetecken. För de flesta uppdrag är det orimligt att kvotera in personer på grund av olika kroppsliga och psykiska egenskaper. Visst finns det uppdrag, som simlärare eller ordningsvakt, som kräver vissa kroppsliga egenskaper, medan uppdrag som revisor eller förskollärare utförs bäst med särskilda psykiska förmågor.

Det finns också en styrka i att få en blandning av åldrar, kön och härkomst i ett sammanhang, så att olika människor kan komma med olika perspektiv och erfarenheter som kan ge ett bättre arbetsresultat. 

För det nutida Sverige tycks dock identitets­politiska avgöranden viktigare än själva resultatet. Just när det gäller public service-media finns det dock ett område som skulle ha större betydelse för mångfalden än identitets­politiska markörer: idéområdet.

Ett glädjande drag i årets Melodifestival var trots allt en tydlig nedtoning av den normkritiska ideologi som tidigare präglat arrangemanget. Det är illavarslande att festivalledningen nu åter tycks ta upp den manteln. 

Att välja ut personer med olika kön, härkomst och identiteter blir ur mångfalds­hänseende ganska meningslöst om alla ändå färdas längs samma ideologiska spår och uttrycker likadana åsikter om allting. Detta gäller förstås även andra avsändare under public service-paraplyet. 

Nästa vecka avslöjas exempelvis årets sommar­pratare, ett program där de ideologiska inslagen traditionellt har haft en mycket stor övervikt längst ut i det extremhörn av sekulär­individualistiska värderingar som kännetecknar Sverige mer än något annat land i världen. Analysera därför gärna listan över årets sommarpratare när den kommer. 

Om SVT och Sveriges Radio ska ge en så allsidig belysning av tillvaron som sändningstillståndet kräver, så spelar det mindre roll om könsfördelningen är exakt 50/50 eller om talarna kommer från olika länder. Den stora frågan är: När ska medias grindvakter börja öppna dörrarna för en idéflora som är mer i samklang med hela befolkningen och ger röst åt värderingar även utanför Stockholms innerstad?

En vettig början kunde vara att minska antalet avantgardistiska kulturpersonligheter och i stället plocka in en bibeltrogen laestadian, en konservativ opinionsbildare, en väckelse­evangelist och en helt vanlig pingsttant. Om ni vågar er på ett sådant drag, då kan vi börja tala om verklig mångfald.

Välkomna att pröva!