Vad är den viktigaste egenskapen som skiljer människan från djuren? Kanske är det vår förmåga att relatera till och kommunicera med en annan person. Inte minst gäller detta på kärlekens område. Många vigsellöften uttrycker en överlåtelse att älska i nöd och lust, att dela glädje och sorg, att lyssna till och stödja varandra. Om den dimensionen saknas i kärleken blir inget kvar utöver det djuriska, eller ska vi hellre säga: maskinella. 

I lördags publicerade Svenska Dagbladet en artikel av den lesbiska författaren Lyra Koli om varför vi bör vara oroliga inför trenden med alltmer människolika sexrobotar – maskiner framställda med en enda uppgift: att tillfredsställa köparen sexuellt. Glöm tidigare decenniers Uppblåsbara Barbara i mjukplast; 2010-talet erbjuder robotar som kan ”tala”, visa ”känslor” och uppnå sexuell ”upphetsning”. Citattecknen är valda med avsikt. Hur människoliknande uttryck dessa kvinnoliknande maskiner än kan ge, är och förblir de maskiner. Att ersätta mänsklig gemenskap med en själlös docka resulterar i den sorgligaste formen av ensamhet. Det som till det yttre liknar den intimaste formen av mänsklig närhet blir i realiteten till tragik.  

Det finns flera invändningar mot dessa robotar, och kritiken bygger inte på prydhet. I synnerhet inte för Lyra Koli som själv hyllar Prideveckan. Visst finns det drag av samma reduktionistiska människosyn även i Priderörelsen, där relation och överlåtelse får ge vika för det radikala gränsöverskridandet mot sexuella och relationella normer. Men i robotarnas värld tas avhumaniseringen ytterligare ett steg.

Lyra Koli liknar sexrobotarna vid antikens Narcissos, som blev så förälskad i sig själv att han dog, när han inte kunde slita sig från sin spegelbild. De kvinnoliknande maskinerna klagar inte, de behöver aldrig vila, och de kräver ingen medmänsklig omsorg. De finns enbart till för brukarens kroppsliga nöjes skull. På samma sätt som Narcissos slutade relatera till omvärlden, kan de sexuella maskinerna få följden att människan förlorar förmågan till verklig intimitet. 

Sverige är redan i dag en kultur där den mänskliga gemenskapen offrats på den radikala individualismens altare. ”Är du ensam? Ingen kris – kärlek finns med batteri” sjöng bandet Wilmer X för 30 år sedan. Men låttitelns ord om ”teknikens under” ger ingen verklig tillfredsställelse. Robotkvinnan kan säkert vara mer lätthanterlig än sin mänskliga förebild, men när batteriet laddats ur är utsidan lika kall som insidan är själlös.  

Kanske ligger Lyra Kolis viktigaste insikt ändå på det andliga planet. Hon liknar sexrobotarnas funktion vid de mänskligt skapade avgudar som beskrivs i Psaltaren 115. De har mun men talar inte, ögon men ser inte, händer men tar inte. Och så kommer psalmistens verkligt omskakande slutsats: De som har gjort dem blir dem lika. 

Den som riktar sin innersta uppmärksamhet mot ett dött, människoskapat föremål, når aldrig den tillfredsställelse och livsmening hon på djupet söker. En biblisk syn på relationer och sexualitet avfärdas ofta som inkrökt och inhuman. Verkligheten är dock den motsatta. Det Bibeln vill förmedla är hur människan kan bli fullt ut mänsklig. Det gäller i relationen till Skaparen, till medmänniskan och till sig själv. Om de första två relationerna raseras, kan människan heller aldrig få en hel bild av sig själv. Psaltarens varning till den tidens avgudadyrkare är lika viktig för oss i dag. Den dag människan vänder sitt hjärtas längtan till maskiner som hon själv skapat, reduceras människan själv till en opersonlig maskin. Klarar vår tid att stå emot den frestelsen med dödlig utgång?