Den numera flitigt citerade och diskuterade DN-artikeln, där företrädare för judendom, kristendom och islam nyligen ville dämpa vad de betecknar som en ”kulturkamp”, rymde även ett magstarkt teologiskt påstående. Så här uttryckte sig artikelförfattarna: ”… gudstron i alla tre religioner [är] förknippad med berättelsen om Abraham och hans familj och alla tre förstår Gud som universums skapare. Rimligen kan det bara finnas en. På det viset är det självklart att judar, kristna och muslimer talar om samma Gud.”
Den ”självklara” slutsatsen föregås inte av något djupare resonemang, vilket kanske inte heller kan avkrävas en debattartikel. Men det faktum att tre religioner samfällt lyfter fram berättelsen om Abraham och tror på en skapande Gud innebär inte per automatik att de tre talar om samma Gud. Ändå tycks påståenden som ”kristna och muslimer tillber samma Gud” allt oftare framställas som både självklara och okomplicerade. Även från kristna företrädare. Men den påstått självklara slutsatsen är allt annat än självklar.
Bakom den här sortens uttalanden finns ett måhända vällovligt syfte; att minska spänningar och konflikter mellan människor av olika tro. Och det finns ett tydligt behov av religionsdialog – samtal mellan människor av olika tro – i vår tid. Sverige och Europa har blivit mindre homogent och rymmer olika religioner. Då finns det all anledning att söka förstå hur människor av annan tro tänker. Men religionsdialog bygger just på att människor avolika tro samtalar. Det blir därför besynnerligt när religionsdialogen mer verkar handla om att översläta varje form olikhet och leta efter – verkliga eller fabricerade – minsta gemensamma nämnare.
Mest populärt i sammanhanget – för att minska friktionen religioner emellan – är att använda begrepp som ”Abrahams barn”. Och visst, det är ju sant att både judendom, kristendom och islam har med berättelsen om Abraham. Men det är också sant att det är helt olika berättelser om Abraham. Den judiska och kristna Bibeln beskriver hur Abraham är på väg att offra Isak – Löftets son – medan muslimer menar att det egentligen var Ismael som skulle offras. Judar och kristna tror på Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, medan islam ser Ismael som sin stamfader. Så berättelsen, eller berättelserna, om Abraham är kanske inte så enande som de framställs?
Att nämna sådant får möjligen en och annan ivrare för inter-religiös dialog att skruva på sig och hävda att det saboterar religionsdialogen. Men att konstatera den här typen av skillnader måste religionsdialogen tåla. Annars handlar det om något annat. I en sund dialog kan de deltagande parterna fullt ut vara sig själva och ingen avkrävs kompromisser för att inte riskera stöta sig med motparten.
Mest brännande blir det förstås när det kommer till Jesu person. Ur ett kristet perspektiv är det ”självklart” att Jesus uppenbarar den Gud som Gamla Testamentet (judarnas Tanach) vittnar om. Jesus är i själva verket Gud. För islam är ett sådant påstående en hädelse. Den som tillber Jesus eller tror på treenigheten är enligt Koranen dömd till helvetet (Sura 5:72-73). Är det fortfarande samma Gud vi pratar om? Ur ett kristet perspektiv blir det synnerligen problematiskt om ett deltagande i religionsdialogen bygger på att Jesu anspråk måste förändras, förminskas eller förnekas.
Verklig religionsdialog måste rimligen bygga på ett samtal om både likheter och olikheter. Den måste ha sanningen som grund och inte förneka verkliga skillnader. Den kan inte heller handla om att kräva av den andre att förändra sina mest anstötliga anspråk. För i så fall blir religionsdialogen bara en falsk chimär, konstruerad för att dämpa ”kulturkampen”.