1920-talet är känt som en mycket stökig tid i svensk politik, med nya regeringar i återkommande stafettväxling. Det var en period med ett omoget partisystem, där den allmänna rösträtten var helt ny.

Men denna tid överträffas ändå av mandatperioden 2018–2022, där regeringskriserna avlöst varandra, nu nästan ända fram till valdagen. Detta är resultatet av en historiskt svag regering, som hela vägen varit tvungen att lita på allt svajigare allianser för att överleva. 

I det senaste dramat var någon tvungen att ge med sig: statsminister Magdalena Andersson eller den politiska vilden Amineh Kakabaveh. Det blev till slut den sistnämnda.

I sakfrågan har Morgan Johansson varit inte bara en svag utan också en direkt verklighetsfrånvänd justitieminister. Inför den extrema våg av gängvåld, mord, upplopp och andra brott som Sverige upplevt under hans ministerskap duger det inte att blunda för verkligheten så som Morgan Johansson gjort.

Men nu sitter han kvar, och regeringen klarade sig med en hårsmån.

De senaste dagarnas politiska kaos hade kunnat undanröjas om statsministern hade hanterat situationen enligt regeringsformen. Saken är i grunden enkel: Om riksdagen röstar bort ett statsråd i misstroendevotum får denne – och bara denne – gå. Men nu höjde Magdalena Andersson insatserna och förklarade att om Morgan Johansson röstas bort så avgår hela regeringen.

Det var inte ett moget agerande i ett utmanande läge, och det skapade en onödig kris på toppen av alla de andra.  

Socialdemokraterna har varit vana att kunna styra Sverige på egen hand genom att dela ut en morot här och där till sina stödpartier. Men 2018–2022 har varit en historiskt unikt skakig period. Fyra gånger, varav tre bara det senaste året, har en socialdemokratisk statsminister röstats bort eller avgått, varje gång med oviss utgång.

Ett regeringsinnehav bör bygga på något starkare än att någon råkar bli sjuk eller trycka fel, eller på en oförutsägbar politisk vilde. Amineh Kakabaveh har den senaste veckan ensam haft makten över Sveriges riksdag och regering, och i praktiken även över hela Natos utvidgningsprocess. Det är oansvarigt att lägga en så stor makt i händerna på en avhoppad vänsterpartist.

Även om Magdalena Andersson klarade sig den här gången borde hon ha visat ett klokare ledarskap och avstått från att sätta landet och vår säkerhetspolitiska framtid på spel på det här sättet.

I slutänden blir det väljarna som fäller domen och avgör om den politiska kalabaliken ska fortsätta fyra år till, eller om vi ska få en regering med något slags åsiktsgemenskap som kan regera landet med stabilitet.