”Överträffa varandra i ömsesidig aktning.” Orden i Romarbrevet 12:10 är grunden för civilisation och demokrati, lika grundläggande i vårt samhälle som för tvåtusen år sedan.

Tyvärr verkar insikten om det goda språkets betydelse för ett friskt samhälle ha gått förlorad. Man kan bokstavligen säga vad som helst till och om sina medmänniskor, också på högsta samhällsnivå. Och när ministrar liknar politiska motståndare vid grisar eller vid en viss ideologisk färg, ska man inte bli förvånad över att tonen ute i samhället, och framför allt på internet, håller samma förfärande nivå.

Kränkningar och förtal har blivit det normala och ger inte sällan applåder, som när en coronaprofil liknar en vårdkollega vid en skräckfigur ur sagovärlden, eller när KD:s partiledare dränks i hatfyllda nätkommentarer.

Orden har makt; de kan skapa, förklara, upplyfta och befria. Men de kan också missbrukas, dra ner och krossa. Och det är uppenbart att vi nu befinner oss i ett skede där orden medvetet används för att skrämma och skada. När de politiska idéerna och idealen bleknat, när skillnaderna mellan politiker och partier inte längre är uppenbara utan tvärtom svåra att urskilja för medborgarna, då blir orden, de negativa orden, vapnen som man slåss med.

Den politiska debatten handlar inte längre om att lyfta och förverkliga visioner, utan om att sänka dem som upplevs som hot mot den egna makten.

Det parti som sedan ett sekel har störst makt har naturligtvis också störst möjlighet att missbruka makten. Ansvaret vilar tungt på Socialdemokraterna för att ha trasat sönder det politiska samtalet. Det är en utveckling som pågått under decennier och som fått ett växande stöd i media, som övergett tidigare ledstjärnor som språkvård och sanningskrav. I dag kan nästan vad som helst sägas, sant eller osant.

Mönstret har varit detsamma under decennier. Under lång tid skulle mittenpartierna skrämmas från samarbete med Moderaterna – ”sitta i högerburen” som det då hette – och Kristdemokraterna skulle genom förtal och förlöjligande hållas utanför riksdagen. Liknande skrämselretorik används i dag när partiet känner sig hotat. Men vi kan vara ganska säkra på att övriga partier ägnar sig åt liknande verksamhet.

När orden är de viktigaste vapnen sysselsätts informatörer, pressekreterare och kommunikatörer med att kartlägga motståndare, liksom interna kritiker, för att när det behövs kunna göra hotfulla och föraktfulla utspel. Risken för att utsättas för sådana attacker har lett till att allt färre vill eller vågar delta i det offentliga samtalet, eller ens privat uttrycka sina åsikter.

Sällan har den kristna syndabekännelsens ord om ”tankar, ord och gärningar” varit mer aktuella än i dag. Under lång tid har den varit ifrågasatt, och också tonats ner, men i dag kan vi se hur direkt avgörande det är att vi vaktar våra sinnen från onda tankar, hat, avund och missunnsamhet, att vi vårdar vårt språk och aldrig använder det för att skada andra.

Det är med goda tankar och ett respektfullt språk som det goda samhället byggs upp – det är så nedbrytande krafter ska bemötas och individer fångade i destruktivt tänkande befrias.

Eller som syndabekännelsen uttrycks med psalmistens ord: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärt och ge mig på nytt en frimodig ande” (Ps 51:12). Det är en process som samhället är i stort behov av.

För drygt 55 år sedan, två år efter att dåvarande KDS hade bildats, skrev Lewi Pethrus i boken Under den högstes beskärm:

”Den sociala nöden i världen är inte en följd av penningbrist, ej heller av brödbrist, utan den härleder sig från brist på rättfärdighet ... De politiska förvecklingarna och krigseländet i världen har sin rot i girighet, själviskhet, högmod och hat, vilket allt bottnar i människohjärtats synd.”