När en medlem av den furstliga Habsburg-familjen ska begravas i den kejserliga kryptan under en av Wiens kyrkor, utspelar sig en märkvärdig ritual. En härold knackar på dörren till kyrkan och en munk frågar: ”Vem är det som söker inträde?” Härolden svarar med att lista den avlidnes alla fina titlar. Munken svarar: ”Vi känner honom inte.”
En andra knackning följer och munken upprepar sin fråga. Härolden räknar då upp den avlidnes prestationer och olika utmärkelser. Men munken svarar igen: ”Vi känner honom inte.”
Efter detta kommer en tredje knackning med åtföljande krav på identifiering. Denna gång svarar härolden med att endast nämna den avlidnes förnamn, följt av orden ”en dödlig, syndig människa”. Munken öppnar då dörren och tar emot kistan.
Berättelsen finns i en intressant artikel av Niall Gooch med rubriken ”Vad skulle hända om vi såg till att våra parlamentsledamöter gick i kyrkan?” Hans utgångspunkt är ett krasst konstaterande: Makt påverkar oss och gör egendomliga saker med oss människor. Det skulle därför inte skada dem med makt att tvingas ödmjuka sig och inse sin mänsklighet, det vill säga sin höghet som Guds avbilder och sin syndfullhet.
Gooch förslag, som är en tankelek, är att alla i parlamentet – som inte aktivt tillhör en annan religion – skulle ha obligatorisk närvaroplikt i kyrkan. Om det är en liturgisk kyrka skulle det innebära att politikerna varje vecka böjde knä och bekände sina synder: ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från Gud”, enligt Svenska kyrkans ord.
Man skulle varje veckas påminnas om att Jesus Kristus ska komma tillbaka ”för att döma levande och döda”, som orden i trosbekännelsen lyder. Var och en av oss kommer en dag att svara för våra liv och våra beslut inför en makt större än oss själva.
I evangeliets texter skulle politikerna återkommande möta Jesu avslöjande ord om hur makt och pengar korrumperar hjärtat, hans uppmaningar att älska sin nästa och att kämpa för rätt och rättfärdighet.
Den som tar detta på allvar påminns om sin egen dödlighet och ställs kontinuerligt inför utmaningen att korrigera sitt liv utifrån ett större perspektiv.
Skulle det hjälpa? Inte med automatisk nödvändighet. Vi känner alla till hur människan kan göra sig blind för sanningen och låta hjärtat gradvis bli allt hårdare. Judas, som under flera års tid stod i närkontakt med Jesus, är det yttersta exemplet. Och kyrkans historia innehåller många exempel på människor som funnits i kyrkorna, inom Ordets hörhåll, men vars liv ändå inte påverkats av det.
Men för många, många andra har det varit av avgörande betydelse.
Sedan decennier tillbaka bleknar minnet av kristen tro i samhället. Kristna praktiker sätts allt mer på undantag, det gäller gudstjänstbesök, läsning av Bibeln och andaktsliv. När vi inte längre påminns om Guds perspektiv på livet och ställer oss själva i det ljuset står vi inte i ett vakuum. Det blir i stället andra perspektiv vi påverkas av. Som individualismen, att sätta sig själv i centrum, eller olika ideologier vars övergripande idéer blir ledstjärna för våra liv, på bekostnad av sanning och rätt.
All kristen tro ska självklart utövas utan tvång, i full frihet. Obligatoriska kyrkobesök för politiker är det förstås inte fråga om. Men vi som kristna behöver uthålligt hålla fast vid ordningarna, att fira gudstjänst och läsa Herrens ord. Och frimodigt bjuda in människor att pröva att se på livet i ljuset av Gud.