Årets påskhelg präglas mer än något annat av coronaviruset, som har inneburit mer genomgripande förändringar över världen än någon kunde ana när året började. Ändå ser vi nu positiva tecken från flera länder att den här vågen snart bör kunna klinga av.

Världens oro inför denna farsot måste därmed ändå anses svagare än den förtvivlan som Jesu anhängare måste ha genomlidit just denna dag. Den insikten ger ett viktigt perspektiv till årets påskafton.

Andra år brukar denna dag präglas av liv och aktivitet, och hanteras av de flesta sekulära svenskar som helgens stora firardag. Till viss del är det ett uttryck för svenskens vanliga benägenhet att vilja ta ut saker i förskott. Men en påskafton i feststämning är tämligen långt ifrån situationen i Jerusalem den där märkliga påskhelgen för nära tvåtusen år sedan. 

Matteus är den ende av evangelisterna som beskriver hur romerska och judiska ledare under lördagen ritade upp planer för att slutligt stänga berättelsen om den misslyckade och nu avrättade messiasgestalten Jesus från Nasaret. Men ingen evangelieförfattare nämner med ett ord hur Jesu manliga och kvinnliga anhängare tillbringade lördagen, utöver Lukas notering att kvinnorna var i stillhet under sabbaten. Om männen är det helt tyst.

Om vi försöker föreställa oss situationen kan vi ana att Jesu anhängare genomled något slags förlamad stillhet. De stod alla inför fullbordat faktum: de hade satsat tre år av sina liv på en man som uppfyllde profeternas ord, och som de verkligen trodde var Messias, det judiska folkets och världens frälsare. Men på bara ett dygn hade allt gått förlorat.

Det måste ha varit en lördag av djup, bedövande tragedi. 

Vi i vår tid har fördelen att kunna betrakta passionsdramat i historiens förklarande ljus, där vi kan uppleva denna dag i förundran och förväntan. Påskaftonen är den dag då slaget är utkämpat, men segern är ännu inte utropad. Men denna insikt var ännu okänd för Jesu anhängare där och då.

Det var också därför mötena med den uppståndne blev så totalt omvälvande för dem. Det var därför Petrus – han som natten till fredagen hade förnekat Jesus tre gånger – några veckor senare kunde ställa sig inför Stora rådet och proklamera: ”Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört” (Apg 4:20).

I skrivande stund ser hur vi antalet smittade går ner i land efter land, och hur regeringar börjar dra upp de första planerna för att försiktigt våga öppna samhällets portar igen. Det väcker tanken att påskhelgen kanske kan markera gryningen för en ny tid, även när det gäller den dödsbringande sjukdomen covid-19.

Det är också just där påskens budskap finner sin naturliga plats – från den judiska högtiden till minne av när dödsängeln passerade förbi i Egypten, via Jerusalem där Jesu död och uppståndelse fullbordade den judiska påskens teologiska innebörd, och ända in i vår tid när kristna över hela världen trotsar coronavirusets hot med budskapet om honom som sade: ”Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet. Och jag har nycklarna till döden och helvetet” (Upp 1:18). 

I honom finns hoppet för en värld som de senaste veckorna har varit nära att duka under i fruktan inför en osynlig dödsfiende. Jesu uppståndelse förkunnar att döden aldrig kommer att avgå med den slutliga segern. Hebreerbrevets författare beskriver att det var just därför Jesus kom – för att ”befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv” (2:15)

Låt det därför i morgon ropas ut över hustaken och via skärmar över hela världen: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!